Reseberättelse, Reseberättelse 1 från Globallinjen, Albins fhs

Nu har Globallinjen från Albins folkhögskola i Landskrona varit på studieresa i Bangladesh och Indien i en månad. Vi har en månad kvar.

Vi är fortfarande kvar på Kudumbam ekologiska farm i södra Indien utanför staden Trichy. Några dagar har vi varit med ute på risfälten i försök att planera ris i den gyttja som riset kräver för att kunna växa.

Oswald, en av farmens grundare, berättade att när han kom till trakten på 1960-talet låg grundvattnet på ca 10 meters djup för att idag finnas på drygt 300 meter. Han menar att skälet till detta är den storskalighet av jordbruket med ris, vete och bomull som startade i slutet av 1960-talet. Just dessa produkter kräver mycket vatten för att växa och i det torra klimatet fick man använda grundvattnet. Det var västvärlden, med USA i spetsen, som efterfrågade just dessa produkter. Idag har Kudumbam många projekt igång där småbönderna utbildas i att odla hållbart och att ta tillvara regnvattnet när de bevattnar.

En dag bjöd Oswald hem oss till sitt hem utanför Trichy. Familjen hade lagat till en mängd speciella maträtter som är typiska för södra Indien – bara för oss. Efter maten åkte vi till en swimmingpool för att bada och fick äntligen plaska omkring och känna vatten över våra kroppar. Ljuvligt svalkande i hettan! För värmen är lika tryckande fortfarande. Trots att vi försöker ta det lugnt och inte precis överanstränger oss rent fysiskt gör hettan oss jättetrötta. Vi bestämmer ständigt att i natt ska vi minsann släpa upp våra sängar på taket (inklusive moskitnät naturligtvis!) för att därmed få en behagligt sval natt. Det verkar dock aldrig bli av. När kvällen kommer är vi för trötta för att orka släpa upp några sängar på taket.

Anders har haft ett antal olika djur inneboende på sitt rum. Ödlor, ekorrar, råttor, grodor och liknande. Priset togs i går kväll när han plötsligt hörde upprörda röster utanför sin dörr och när han öppnade såg han en tillkallad man med en lång stör slå upp mot taket. En giftorm visade det sig. Han fick inte veta vilken orm det var förrän dagen efter då ormens namn inte får uttalas efter mörkrets inbrott…

Här finns också små, små myror i rikligt mängd som tar sig in överallt. Det är meningslöst att spara något ätbart för myrorna biter sig igenom plast och tränger sig genom tyg.

Någon dag innan vi lämnade farmen var vi till en by i närheten och träffade tre kvinnor som arbetat som textilarbetare på en fabrik sex timmars bussresa bort. Dessa tre samt sju andra från samma by arbetar på treårskontrakt. Om de lämnar sin anställning innan de tre åren är till ända blir familjen skyldig ägaren pengar! De första sex månaderna av kontrakttiden klassas de som lärlingar och får ingen lön alls, enbart mat och husrum. Arbetstiden är 12-16 timmar/dygn i treskift. De flesta kvinnorna får problem med lungorna då de arbetar med bomullsfibrer utan skyddsmask. Detta kan bli problem då de ska giftas bort. Antingen leder problemen med bomullen till sterilitet eller orsakar det svårigheter vid framtida förlossningar. När kvinnorna blir äldre förvärras problemen och ingen man vill ta hand om en sjuk hustru på gamla da´r. Varför åker de då iväg långt från sin hemby för att tjäna 35.000 rupier/år (knappt 5.000 svenska kronor) under vidriga förhållanden? Svaret är att familjen måste få ihop pengar till deras hemgift.

Den 15 mars lämnade vi farmen. Under några dagar ska vi åka runt med minibuss i södra Indien för att sedan dela upp oss och åka åt olika håll under en vecka. Nåväl, vi är fortfarande tillsammans ytterligare några dagar och det första stoppet gjorde vi vid ett floddelta en b it från Indiska Oceanen. Vi steg ner i små motorbåtar som tog oss på floden genom en underbar mangroveskog, Tamil Nadu. Anders fångade en örn med utbredda vingar på foto. Vi steg av båten där floden mötte Indiska Oceanen. Och så blev det äntligen dags för havsbad i det 30-gradiga vattnet. De salta vågorna vällde över oss och svalkade våra svettiga kroppar.

Dagen därpå kom vi till en by där Kudumbam-utbildare undervisar småbönder i ekologisk odling. Detta område drabbades svårt av tsunamin 2003. Vattnet skövlade deras fält och lämnade marken i stort sett obrukbar. Bönderna har nu lärt sig ta bort saltet ur jorden och även att samla regnvatten för att vattna med.

Om några dagar skiljs gruppen åt. Ett gäng åker till Kerala, ett annat till Nepal. Goa har också varit på förslag. Rapporter kommer så småningom.

Globallinjen på Albins folkhögskola

Vi lämnade Bangladesh den 28 februari då vi korsade gränsen till Indien. En låång tågresa på 26 timmar tog oss ner till Bangalore i södra Indien.

Första studiebesöket var hos textilarbetarnas fackförening, GATWO. Ordföranden, som hade sitt kontor i en liten, liten skrubb, började med att berätta att textilarbetarnas lönevillkor ytterligare hade försämrats i dagarna. Från och med denna vecka har arbetsgivaren rätt att låta textilarbetarna arbeta 10 timmar/dag men bara ge dem betalt för 8 timmar. Den lagstadgade minimilönen är drygt 500 kr/månad. Det är nästan bara kvinnor som arbetat i textilfabrikerna. Sex dagar/vecka.

Arbetarna i den textilfabrik vi sedan besökte får sin lön att räcka längre genom att slå sig ihop flera styckena och tillsammans hyra ett rum. Flera av dem har också barn som ju också bor i detta rum. Anledningen till de låga lönerna handlar i mycket om att vi i västvärlden skriker efter billiga kläder.

Vi fick veta av några kvinnor att arbetstempot är högt uppskruvat. En skjorta ska tillverkas på 50 sekunder!

En gång var fjärde timme har de möjlighet att gå på toaletten och detta leder till att kvinnorna dricker mindre än vad de borde i hettan.

Vi fick veta att den 8 mars ville kvinnorna delta i en stor demonstration för textilarbetarnas rättigheter. Problemet var att demonstrationen hölls en bit bort och de hade inte råd med transporten dit. Vi tittade på varandra. Det handlade om motsvarande 50 kronor. Vi samlade snabbt ihop pengarna och överlämnade dem till kvinnorna. Lite för oss men mycket för dem!

-          Tycker ni att vi i Sverige ska sluta handla kläder av dessa företag som medverkar till era dåliga arbetsvillkor? undrade vi.

-          Absolut inte, sa en kvinna. Då blir vi ju av med jobbet och tjänar ingenting alls! Ett bättre sätt är att få dessa företag att förstå av ni gärna fortsätter att handla dessa kläder även om priset går upp 10 kr. Denna tia skulle kunna dubblera vår lön.

Därefter var det dags för ytterligare en natt på tåget. Inte särskilt bekvämt, toaletterna är pytonäckliga och kackerlackorna klättrar på väggarna men att åka tåg i Indien har ändå sin charm och är ett lärorikt sätt att lära känna ett Indien som inte är tillrättalagt för turister. Så fort tåget stannar flockas försäljare på perrongen och säljer jättegod indisk mat för en mycket billig penning.

Klockan 04.00 på morgonen vacklade vi sömndruckna av tåget då vi var framme i staden Trichy. Därifrån tog vi oss till Kolunji Ecological Farm. Farmen ligger ute på landsbygden. Förutom odlingar och djur finns också ett barnhem på farmen. De driver också hotell och konferensverksamhet vilket gör att vi kan bo där.

Vi betalar var och en 250 kr/dygn för vår vistelse. I detta ingår förutom husrum även tre lagade mål/dag (underbart god!), bilskjuts till alla våra utflyktsmål samt medskickad mat. Skulle vårt studiebesök ligga så långt bort att vi inte hinner tillbaka till farmen samma dag ingår även hotellkostnaderna i dessa 250 kr. De flesta av oss tycker att det är billigt. Dessutom är vi med och finansierar både barnhemmet och den yrkesträning som tjejerna från barnhemmet får då de hjälper till att driva hotell och konferensverksamheten. Många av dem är bara 13-14 år men blir bra rustade för framtiden genom att de anförtros viktiga sysslor tidigt. Vissa av tjejerna har gått vidare till universitetet i Trichy.

Här är det hett! I skuggan låg temperaturen på +37 grader idag (den 6 mars). Farmen är också full av mygg . Svenskar är ju inte precis ovana vid mygg men vi menar att dessa mygg på Kolunji är särskilt aggressiva och de orsakar enorma myggbett. Den stora frågan då natten nalkas är: Ska man sova iklädd massor av kläder för att hålla myggen borta men själv svettas så det stänker eller ska man slänga av sig alla kläder och få det något svalare men riskera kraftiga myggbett??

Vi besökte en by i närheten där byns kvinnor sparar tillsammans. Pengarna används om någon i gruppen behöver ekonomiskt stöd i en utsatt situation. Det kan handla om ett barn som behöver sjukvård, en ko som dör och liknande. Med sina sparpengar som säkerhet får de också ta lån från Kolunji Ecological Farm. Denna möjlighet ger kvinnogruppen en enorm frihet.

Albins Globala Linje

Den Globala linjen på Albins folkhögskola har åkt på studieresa till Indien och Bangladesh

Avresedagen, den 13 februari kom till sist. Sofia berättade för alla att hennes väska stått packad ett antal dagar redan men att dettta inte gjorde henne speciellt mycket lugnare. Är allt med? Var finns koden till låset??

-          Men, säger Sofia, det känns bra att veta att när vi landar i Dhaka, efter ett antal flygbyten, kommer våra väskor att redan vara där och vänta på vår ankomst!

Jovisst, alla i gruppen inklusive vår lärare Anders kom till Dhaka, Bangladesh. Flygmaten var god, tidtabellen höll men…. tre väskor saknades…tre väskor stod inte i Dhaka och väntade. Madelene, Erika och…just det…Sofia stod utan väska.

 Sofia tog några djupa andetag och gick sedan tillsammans med Madelene och Erika till avdelningen för förlorat bagage. I detta läge gick det inte att köra över Sofia som utverkade en  ersättning från flygbolaget för att kunna köpa ett ombyte kläder och nya tandborstar. Det var värre med malariamedicinen. Inget nytt recept gick att utverka.

Det var redan kväll då vi kom till våra hotell i Dhaka. Tjejerna på ett och killarna på ett annat. Nästa dag ville vi ut och titta på Dhaka där det bor 16 miljoner människor på en yta stor som Göteborg. Vägarna är inte de bästa heller så snacka om att vi fick krypköra i våra förhyrda taxibilar. Människor precis överallt, bilar överallt. Så gott som alla tutade precis hela tiden. Vi nådde till sist floden Yamuna och steg ner i två små flodbåtar med en gondoljär i fören. Erika tänkte med vrede på sin borttappade väska och tänkte sig möjligheten att falla ner i det svarta, stinkande vattnet. Med alla pengar på fickan och utan ombyte kändes det inte så nice…

Vi var inne i en historisk byggnad där vi bla förevisades hur de första el-installationerna i Bangladesh (från 1901) såg ut. Vi som redan kollat in el-installationerna från 2010 misstänkte starkt att samma elfirma varit framme då som nu. Elnätet ser ut som gigantiska spindelnät, löst fastsatta på sneda stolpar av varierande längd som löper från trottoarkant till trottoarkant.

Sofia ringde flygplatsen. Inget bagage återfunnet.

Dagen efter var vi på besök hos Svalorna i Dhaka. Svalorna arbetar med ett projekt för att informera de landlösa jordbrukarna om deras rättigheter. Detta medvetendehöjande projekt behövs för att alla tex ska få vetskap om något som en svensk tar för givet – nämligen rätten till sjukvård på sjukhus. Fyra entusiastiska medarbetare på Svalorna berättade om deras verksamhet i Bangladesh och om situationen i landet.

Just som vi tagit oss till ett köpcentrum där det gick att köpa piratkopior och precis slagit klorna i den senaste versionen av photoshop för motsvarande tio kronor, ringde de från flygplatsen och meddelade att vårt bagage nu nått Dhaka flygplats. Sköönt!

Sedan var det dags att stiga på tåget mot Thanapara som ligger uppe vid gränsen mot Indien just där floden Ganges byter namn till Padma. På stationen väckte vi stor uppmärksamhet då det verkade som det inte är så vanligt med europeér. Särskilt Simon och hans rastahår skapade stort intresse. Nåväl, tågresan var skön med gått om utrymme för oss och vår packning. De sista fyra milen till Thanapara åkte vi på lastbilsflak. Vi möttes med röda liljor fast det hunnit bli natt och Anders nästan grät eftersom det var tredje gången han kom tillbaka till detta ställe, varje gång med en ny globalkurs från Albins.

-Det är som att komma hem, snorade Anders. Och vi fick verkligen ett fantastiskt mottagande. Kökspersonalen hade legat och sovit på golvet i köket för att i samma stund vi kom kunna leverera en utsökt måltid. Vi åt tills magen stod i fyra hörn och sedan gick vi trötta men glada till sängs.

Nästa dag var fredag dvs helgdag eftersom vi är i ett muslimskt land. Vi fick med andra ord en lugn dag med vandringar i omgivningarna. På kvällen satt vi nere vid Padmas strand och såg den fantastiska röda solen gå ner över floden.

På lördagen visade Santo oss runt på textilfabriken. Vi gick runt bland vävstolar och spinnande damer ungefär som på 1800-talet såg det ut. Dock arbetar alla under schyssta förhållanden jämfört med de textilfabriker som vi ska besöka senare. Thanapara följer standarden för Rättvis Handel och är medlemmar i World Fair Trade Organisation. De medverkar i ett pilotprojekt för att underlätta märkningen av fairtradeprodukter. Detta underlättar försäljningen av de kläder som säljs till länder som Sverige som handlar dessa just för att kläderna är fairtrademärkta. I anslutning till textilfabriken finns en skola där barnen till de kvinnor som arbetar på textilfabriken studerar. Skolan får pennor och läroböcker av myndigheterna. Resten finansieras genom fabrikens överskott och med hjälp av gåvor från biståndsgivare. Barnen arbetar mycket med sång, dans och teckning. Färgerna görs av material de hittar i naturen. Barnen sjöng och dansade för oss och visade också sina kunskaper i engelska.

Sammanfattningsvis har det varit en bra och innehållsrik första resevecka för oss Globalare från Albins folkhögskola. Hejdå, tills nästa rapport!