India here we are - hemma igen.

Nu är Globalkursen från Albins folkhögskola tillbaka på skolan I Landskrona efter åtta veckor I Indien och Bangladesh. De har tidigare skrivit tre reseskildringar som publicerats på studentums reseblogg. Var och en av kursdeltagarna har nu listat sitt mest bestående minne från resan.

Sitarspelare

Första gången jag hörde instrumenten tablas och sitar spelas på en restaurang i Varanasi. Blev så imponerad och inspirerad att jag genast tog kontakt med musikerna och fixade privatlektioner de följande dagarna. Jag hade ingen känsel i min vänstra fingertopp på två veckor på grund av sitarspelandet.

Hannes

Gemenskapen

En händelse som gjorde intryck är det som hände på tåget mellan Varanasi och Kolkata. Strax efter vi börjat rulla var det i kupén bredvid och mittemot oss  ett gäng lite äldre herrar och damer som tar upp instrument och börjar spela för fullt. De är Hari krishna-anhängare och sjunger därför den typen av sånger. Det var helt fantastiskt! De bjöd in oss till sin kupé och var jättetrevliga.  En fråga som vi ställde oss var förstås: Vad skulle ske om man gjorde så här på ett tåg i det, i jämförelse med Indien, så tysta Sverige, och dessutom på ett nattåg?

Adrian

Dofterna.                                                                                                                     

Dofterna gjorde ett väldigt starkt intryck på mig. Om man tog ett avstånd på tio meter så kunde man på dessa tio metrar uppleva lukterna från kardemumma, avlopp, mat, ko bajs, avgaser och många fler. Jag tyckte speciellt mycket om att gå förbi kryddstånden och bara lukta, dessa dofter finns inte i Sverige dels på grund av att det är ett annat klimat så vi inte kan ha öppna varustånd på gatan i samma utsträckning. Men även det faktum att när vi får dessa kryddor i Sverige så har de förlorat mycket av sin smak och arom.

Gustav

4000 meter över havet.                                                                                                

En av dagarna uppe i Himalaya åkte vi på en utflykt för att bestiga ett berg. Bilfärden tog oss ca två timmar och den tog oss genom ett landskap som var fantastiskt vackert upp till en bergsstation. När vi kom fram till vår destination väntade en flera timmar lång vandring uppför berget som var på-frestande både fysiskt och psykiskt. Alla klarade sig inte ända upp, men när jag nådde toppen på fyra tusen meters höjd möttes jag av en syn som slår allt jag sett och någonsin förmodligen kommer att se. Det är svårt att formulera i ord känslan jag kände när jag stod däruppe, men eufori, frihet och ren lycka beskriver ganska bra.

Gustav

P.S det fanns mobiltäckning:)...

Mänsklig kraft

Det som gjorde allra störst intryck på mig var människorna. Alla individer som vi träffade på tåg, hotell, på gatan, i organisationer eller kanske en kypare som sjunger och dansar när han serverar oss dal och chapatis. Några tågresenärer som apropå ingenting svängde upp sina instrument och började sjunga "hare krishna" för hela vagnen. Det är både trevligt och jobbigt att de flesta indier saknar de hämningar som många svenskar har då indierna är mer nyfikna och söker kontakt. Många gånger var det påfrestande att bli utstirrad, inte kunna bli lämnad ifred eller att man ibland även blev förföljd. Men samtidigt är det en härlig känsla att gå på ett tåg och grannarna hälsar, presenterar sig och inom fem minuter är man vänner. Det finns en öppenhet där som jag aldrig upplevt på samma sätt i Sverige. I Indien är det lite "allt eller inget" som gäller - man ger 100 % av sig själv eller ingenting. Vissa personer kan lätt bli för mycket men minnet av de vänner jag träffat kommer för alltid att finnas kvar som en ljummen glöd i mitt hjärta.

Jag har många gånger under resans gång mött människor som med fantastiskt engagemang och övertygelse arbetar för en bättre framtid. För sig själv, sin familj, sin granne eller för en helt okänd människa. Jag minns speciellt en by, Salna, där var invånarna så stolta och talade med sådan glöd att man inte kunde annat än att höra förändringen ljuda.

Anna

Mig själv

Jag har faktiskt överraskat mig själv vid ett flertal tillfällen under resans gång. Jag har genomfört saker jag aldrig trodde var möjliga och jag har utvecklats på många sätt.

Emma

Chennaitempel

I Chennai såg  vi plötsligt ett färgglatt tempel mitt bland alla affärer. Vi frågade om vi fick gå in och det fick vi. Asfalten var så varm så jag inte kunde stå stilla för det gjorde för ont så jag var tvungen att gå runt hela tiden.  Blommor och mönster var målat på den heta asfalten. Där var två män som spelade musik som var vacker. Vi gick runt på tempelområdet och jag fick min första riktiga Indienkänsla.

Malin

Kvinnorna

Att jag fick träffa alla dessa starka kvinnor som kämpar för en bättre framtid är en stor inspiration, bra att tänka på när det känns motigt!

Att Indien inte skiljde sig så mycket från Sverige som jag hade trott och att jag insåg att jag är gäst i deras land och att det bara att "gilla läget". Att jag till slut insåg att bara för att jag tycker en sak är det inte så det är.

Margareta