Bekännelse

Jobbigt med mycket text? Hoppa till sista stycket!
Fram till åk 5 var jag ett MVGbarn, fram till då man började med diskussioner osv. Okej, det var mycket som hände på vägen, skolbyte etc. Jag har inte gått ut varken grundskola eller gymnasium med något MVG. Det tänker jag nu skylla på mina föräldrar. Ena gick knappt ut grundskolan och andra har färdiga gymnasiebetyg. Yepp, ingen akademiker-släkt här inte, men det kanske man kan säga beror på att det är mer och mer krav på högskoleutbildning i dagens samhälle? Rätta mig om jag har fel.

Hade jag en "svår" uppgift, oftast i något av samhälls-ämnena, (Haha, kul nu när jag tänker på att jag har den inriktningen på gymnasiet!) fick jag sällan hjälp av mina föräldrar. Tror inte att någon av dem kan det där med diskussion och argumentation. När jag gick gymnasiet var dom 20 mil ifrån mig. Men då upplevde jag det mycket bättre, eftersom man inte läste alla ämnen på samma gång. Jag var nog mer engagerad då, men det där med diskussioner var nog fortfarande min svaga sida. 

Jag undrar hur stor roll det egentligen har (med inga höga betyg från grund och gymnasiskola/vara svag gällande diskussion och argumentation) för högskolestudier. Jag upplever det som att det krävs mycket aktivitet i hjärnan, många tankebanor samtidigt som man ska komma ihåg allt (vilket jag tycker är svårare)! Vissa dagar känns det okej, andra dagar känns det inte alls bra. Tycker att det är konstigt upplägg på mitt program också, då jag känner att kurserna skiljt sig åt vad det gäller prestationer. Jag vet fortfarande inte hur jag ska förklara det. Hur det är att studera på högskola och vad som krävs av en. För när jag sökte kände det som en säkerhet för att inte behöva stå där, sysslolös och utan pengar. Men om man inte klarar studierna då? Just nu känns det som att desto mer jag fortsätter, desto mer förvirrad blir jag över vad jag ska bli och vilken väg jag ska ta.

Jag fortsätter med en positiv inställning och ser hur långt det tar mig...