Just nu har jag näsan begravd i boken "Barns visuella kulturer" av Anna Sparrman. Och jag kan knappt titta upp. Kurslitteratur är inte alltid spännande, men den här är definitivt det. Boken beskriver hur barn använder sig av olika populärkulturella (och andra) bilder i sin vardag. Hur de identifierar sig med idolbilder, hur de ser på varandra, på vuxna, på sin omgivning, hur de uttrycker sexualitet med blickar och hur genusroller fastställs och förstärks redan på dagis.
Underbart fascinerande! Jag älskar den här typern av psykologi och medieanalys. Men allra roligast är nästan att boken bygger på en studie som genomfördes 1997/98, på barn födda kring 1990. Alltså lika gamla som jag. hela boken blir som en lång nostalgichock för mig. När jag läser minns jag saker som jag knappt kom ihåg att jag mindes.
Spice Girls. Ett helt kapitel om Spice Girls, och det skrivet ur "mitt" perspektiv, ur barnens perspektiv. Jag minns hur jag ritade av tjejgruppen, hur jag avundades alla de som hade så många samlarbilder. När jag läser kommer jag ihåg, och ser allting ur en ny synvinkel. Plötsligt förstår jag mig själv som sjuåring. Äntligen!
Jag ser verkligen fram emot föreläsningen i morgon.
