Blogg, kommerinteskrivamermenbloggengårinteatttabort

Jag har skrivit så långa inlägg, därför ska jag skriva ett kort..

KORT

Har suttit hela dagen med mitt PM, börjar så smått känna mig färdig med de övergripande delarna som teoretisk bakgrund, tidigare forskning och sånt som tar tid och känns ospontant...ligger sjukt bra till tidsmässigt, fattar inte själv hur på banan jag är just nu..peppar, peppar...har gett mig själv denna vecka och nästan för att slutköra hela skiten...sen måste jag ägna mig helt åt nästa gigantiska pm som ska lämnas in den 9/1. Känns mycket mer luddigt och oklart..men fortsätter mitt flow, så då jävlar...

Fick tillbaka eximantionsuppgiften från tidigare - jättejobbiga -svåra kurs och fick ett c på kursen....känner mig oooooooootroligt nöjd, med tanke på de slarvfel jag upptäckte efter inlämning..där var jag verkligen inte i god tid utan satt och skrev in i det sista och hann inte låta skiten vila, jäsa till sig för finjustering....

Att skriva dessa pm:n är som att föda barn...en lång, smärtsam utdragen process...först förvärkar när man börjar bolla ideerna inom sig, slå lite planlöst i litteratur och i databaser, och sen börjar själva värkarbetet då man med stor möda och kraft börjar hela skapande processen...mitt under denna process inträffar oftast det som sker under en riktig förlossning....man vill ge upp, man skriker åt barnmorskorna, eller om man skriver, åt familjen eller närmst träffad...- JAG SKITER I DET HÄR; JAG GER UPP; DET KOMMER INTE ATT FUNKA.......och så vet man att man måste...kämpa lite till, ett litet tag till...så kommer krystvärkarna och det börjar hända saker på datan...eller i muttan om vi pratar riktig bäbisförlossning...man går in i sig själv, man arbetar, bortom nåbarhet..totalt fokus...och bang...så är det klart..och man är förälskad..idetta underverk som man själv har skapat..dessa eminenta meningsbyggnader och stela akademiska ord som man lyckats skita ur sig...och man tänker - FY FAAN VA BRA.........sen går det ett par veckor och vad får man - i höjd ett litet sketet betyg..ibland en sketen kommentar men oftast inte....vilken antiklimax...precis som med ungar..efter ett par veckor - vad får man en skrikande liten klump som bara äter och bajsar...inget beröm, inget tack...ingenting...ändå fortsätter man - både att skriva och i vissa fall skaffa fler kids...Strange???

Jag fattar egentligen inte hur jag hamnade här...?? Jag fick ett mejl och tänkte - fine..kul att blogga av sig om hur man sliter sitt hår över omöjliga, långa Pm om luddiga sakker som ska skrivas under tidspress..så jag skapade en blogg..men när jag loggade in kändes det som om det var någon annans...för det var i fyllt att jag skulle bli frisör, var 27 år och bodde i Helsingborg??? Fast jag är beteendevetare, är 35 år och bor i Stockholm och pluggar socialt arbete??? Hoppas inte att jag råkat kapa någon annans blogg...i så skyller jag helt på studentforum....

I övrigt är jag inte mycket för studentaktivteter..en studentblogg - det är så långt jag är beredd att sträcka mig...jag gillar inte folk som springer runt i overellar, eller kårhänger, eller spenderar hela sin vakna (och ibland sovtid) på universitetet eller högskolan...jag menar, det finns en verklighet utanför lala-land..och det är i den man ska leva sedan..inte bland nudlar och overaller..och högskoleutbildning är för vuxna...och när man är vuxen springer man inte runt i overall..möjligtvis äter man nudlar då och då men overall - nä.