Sitter jag åter på tåget o undrar vart det är för mening med detta.
Jag har börjat läsa NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsätningar) på halvtid denna termin.
Det käns bra men också som att är det inte mera? När ska vi börja på riktigt? Men vem vet det kanske vi redan har gjort?! :-p
Jag har ganska nyliggen börjat jobba på ett boende för personer med psykisk problemmatik o huks flux har jag fått ett vick på det också. Det var snabt gjort. Det käns gött. Dels för att jag vet vad jag har o vad jag får. Men också för att det är just denn målgruppen jag är intreserad av att jobba med. Att det värkar ha en chef som inte har så mycket kontakt med de på golvet är en annan femma.
Jag har fått syskonbarnet nummer 13 nu. Så jag har syskonbarn så det säcker till några fotbolslag. Men de är såååå goa. Att den största är i lite trots ålderna är väll som det ska. Det blir ju bätre med tiden. Man måste få ha trotset om inte för att se om personen värkligen stannar fast man är helt omöjlig.
Så har jag en kompis som mår piss nu. Jag känner med hjälplös. Dels för att jag inte vet hur jag ska hantera det. Ja jag vet det är ironiskt. Jag som har mått dåligt själv o vet hur jag ville bli behandlad då står nu helt ........................................... Men det handlar ju också om rädsla för vad folk tycker om mej. När det fula monstret vissar sitt fula tryne. Jag vet att jag är nojig. Jag vet att jag har svårt att låta det landa o tro på när personer säger att de tycker om mej. Men så handlar det ju om hur man beter sig också. Jag är ju sådan som lysnar mycket på känslan o kropsspråk. Troligtvis feltolkar jag det i bland. Allt behöver ju inte vara riktat mot mej. Men enmdå. Säger man att man tycker om mej men undviker mej. Vilket skulle du lysna på mäst då?
