Blogg, Sandy - Everybody got a reason to live!

Snart är Lpo-94 historiskt borta! Lgr11 tar över grundskolan om ett år! Den nya läroplanen ska alltså börja gällas hösten 2011. Lgr11? Låter ju dögammalt! Inte särskilt förnyat! Låter ungefär som typ lgr69 och lgr80. Kunde vi inte fått ett roligare namn? Jaja... Måndagen den 11 oktober kl 10.30, presenterade Jan Björklund den nya läroplanen på en presskonferens.

Ta del av detta här:

De fyra grundläggande förändringarna:

- Kunskapskrav för åk 3, 6 och 9.

- Färre kunskapskrav

- "Tydligare" kunskapskrav

- Centralt innehåll i respektive ämne

Läroplansdelen
Del 1 kommer att bestå av skolans värdegrund och uppdrag samt övergripande mål och riktlinjer. Denna del är densamma för samtliga skolformer.

Del 2 kommer att bestå av respektive skolforms kursplaner. Kursplanerna ska kompletteras med nationella kunskapskrav i årskurs 3, 6 och 9 i grundskolan.

Kursplanerna

Vad gäller kursplanerna har regeringen fattat beslut om syftet och det centrala innehållet. Syftet är en text som förklarar varför ämnet finns, vad kunskaperna ska leda till, vilka förmågor eleverna ska utveckla. Det centrala innehållet beskriver vad eleverna ska lära sig. Metoder och arbetssätt bestäms av pedagogerna lokalt.

Kunskapskrav

(Tidigare nationella prov) ska kontrolleras i år 3, 6, 9. Ny betygsskala införs A – E, där E står för godkänt. Det kommer också att finnas ‘F’ (icke godkänt).

Färre mål
• Godkändnivån (E) åk 9 i svenska:
- tidigare ca 40 mål, - nu ca 20 kunskapskrav.

• Godkändnivån (E) åk 9 i matematik:
- tidigare ca 70 mål, - nu ca 30 kunskapskrav.

Kursplanerna rensas på övergripande mål och ersätts med kunskapskrav. Vad gällande ordet kunskapskrav och vad detta ska inbegripa är en anning "luddig" för mig faktiskt. Ett mål för mig speglar en väg dit du ska försöka nå, medan ett krav är något som måste innefattas! Nä, det svårt det här för mig, att i alla år grundligt läst, tagit del av läroplanen och helt plötsligt skall allt sopas bort! Även lärarutbildningen ska förändras totalt! Detta är något jag i alla fall måste få smälta...

Jag kan faktiskt gott tycka att den nya läroplanen inte alls speglar ett sådant nydanat tänkande! Det skriker ju "TRADITION" i hela Lgr!! Lgr 09 (Läroplan för grundskolan 2009) var det namnförslag Jan Björklund lade fram för den läroplan som var menad att börja gälla i Sveriges grundskolor från och med hösten 2009. Björklund menade att målen måste bli tydligare och integreras mer med kursplanerna, vilket ger mer likheter med Lgr 80 än med den nuvarande läroplanen, Lpo 94. Målen i läroplanen menade Björklund bör vara mer kunskapsorienterade än, liksom Lpo 94, inriktade på att utveckla hur eleven lär sig. Särskolan skall även få sin egen läroplan.

UR DN: "Den nuvarande läroplanen har fått mycket kritik för att vara alldeles för luddig och otydlig. Varje skola har fått göra egna tolkningar med stora variationer i betygssättningen som följd."

Eftersom jag är inriktad mer mot förskola kan jag inte riktigt ställa mig in i ämneslärarnas sits här känner jag. Men kommer verkligen dessa betygsskalor att fungera? Från att ha gått från betygssystemet 1-5, till G-MVG, ska vi nu försöka anpassa oss till ett ytterligare system? Lpo 94 har varit övergripande, ska vara av vägledange form, där du lokalt anpassat till varje förskola ska kunna tolka dessa övergripande mål och riktlinjer. Nu börjar man mer och mer tala om ett nationellt sätt att se på jämställdhet. "Att det ska vara lika för alla" är något som jag kan känna igen i förskolans verksamhet (eftersom det är där jag har mitt kunskapsområde) för barn i den åldern har jag märkt att det är väldigt viktigt att det är rättvist, för de står jämställdhet att det ska vara rättvist för alla! Det jag då farar är just detta med att det kanske kan bli för jämställt!? ALLA är vi av olika slag, vi är unika på vårt sätt. Och vi måste också mötas på den nivån där vi själva befinner oss i för stunden. Vi alla lär i olika sammanhang och i olika takt. Jag undrar verkligen om den borgliga delen av sett över detta tillräckligt? Vad är det egentligen som ersätts? För VEM ska det vara enklare och tydligare för? Eleverna? Lärarna? Föräldrarna? Annan parter? Allting ter sig väldigt väldigt förvirrande för mig just nu...Känns som det kommer bli väldigt stor press in i de lägre åldrarna, vilket jag inte alls tycker om!

Jag tog upp detta i en av mina föregående inlägg:

- Vissa barn lär sig gå vid 7 mån, medan andra vid 1 ½ år.

- Men i skolan ska alla lära sig läsa under samma vecka?

Lgr 11 i sig har en väldigt fin tanke bakom, i teorin kan vissa punkter verka logiskt, men kommer det verkligen fungera ute i verksamheterna? I praktiken? En sak att fundera över, vill vi arbeta mer lokalt eller mer nationellt? Vad vill vi utelämna, särskriva? Lärarutbildning och Skolverket är utmärkta exempel på ideologiserade institutioner. Man har totalt tappat greppet om verkligheten och har byggt upp en bild om hur det borde vara och blandar ihop denna bild med verkligheten. Jag tror att det som råder nu är att man tror att den bild man har är den sanna bilden av skolan. Man blandar ihop vision och verklighet! DET SKOLAN BEHÖVER tror jag är en bit av "det livslånga lärandet" som förskoleverksamheten präglas av, ta in mer av pedagogiken i grundskolan och även de högre utbildningarna!!!

Yvonne Karlsson har skrivit en doktorsavhandlig, monografi om:

Särskilda undervisningsgrupper, social organisering, utvärdering, kategorisering, beskrivningar, skolproblem, motstånd, inkludering, marginalisering, etnometodologi, etnografi, barndomssociologi

"Att inte vilja vara problem: social organisering och utvärdering av elever i en särskild undervisningsgrupp"

Bakgrund av hennes studie:

• Finns stora behov av insatser för "elever i behov av särskilt stöd"
• Elever som är i behov av särskilt stöd visar enligt forskning att antalet barn ökar.
• Elever tenderar att vara kvar i sina särlösningar resten av skoltiden
• Forskning pekar på att dessa elever hamnar i en marginaliserad position inom skola och samhälle

Att fånga barns perspektiv:

- BARNS ERFARENHEER

- BARNS BERÄTTELSER

- REFLEKTERA ÖVER DET BARNEN VISAR UPP I SAMTAL OCH INTERAKTION

- HUR BARN REFLEKTERAR

HUR BARN POSITIONERAR SIG

HUR BARN AGERAR

Forskningen visar alltmer att vuxna eller pedagoger pratar mer OM barn än MED barn. En envägskommunikation blir allt vanligare.

Faktorer vid samtal med barn och barns förmåga att berätta:

- När vi samtalar gör vi samtidigt något i interaktionen (förklarar oss, gör motstånd, utvärderar, bedömer, ger råd, berömmer, kritiserar, deltar, distanserar oss osv)

- Hur uppfattar eleverna sig själva? Och hur uppfattar lärarna sig själva?

- Att inte underskatta barns kunskaper och förmåga att resonera.

- Det finns tyvärr en tendens till att man inte samtar med barnen vid institutionella utredningar och bedömningar.

- Det är viktigt att vi vuxna är kompetenta samtalspartner, att man ställer sk. "rätt" frågor.

- Vi måste lära oss att uppfatta barn som inte vill berätta eller delta i samtal och att respektera detta. Det är inte alltid du som vuxen har lust att prata om vissa saker...

Synsätt på barn uttalande, beteende och handlingar

- Att se barn som aktörer - ej som passiva mottagare

- Både barn och vuxna gör uppskattningar,det sker hela tiden tolkningar i ett samtal, vilket gör också hur den ena personen ställer sig mot det du själv har sagt och beroende pga vad du säger, utgör också vad den andra kommer svara... Vi drar alltså hela tiden slutsatser om pågående samtal. Vi planlägger nästa steg i samtalet.

- Barn använder det handlingsutrymme de tilldelas i en interaktion. (Det är här vi vuxna kanske uppfattar eller tycker att barnen inte gör som vi vill)

DEN "SÄRSKILDA" UNDERVISNINGSGRUPPEN:

Vad har man för syn på dessa elever?

Särskilda undervisningsgrupper som ej synliggörs som grupp eller klass. (Kan röra sig om att de inte tar egna skolfoton, de står med i den ordinarie klassens lista trots att de inte ens "inkluderas" där. Och ändå särskiljs dem?

Idealet är inkludering, men man utmärker ju dessa elever, uppmärksammar de på ett negativt sätt, detta kan skapa en osäkerhet hos barnen, att de inte vet vad detta innebär och vart de tillhör? Tillhör jag den ordinarie klassen eller går jag i en alldeles speciell klass? Barn som placeras i särskilda gruppen känner oftast en väldig tillhörighet till den ordinarie klassen, fastän de inte intergreras med den. Men är också fullt medvetna om att de går i sk. "Specialklass". Meningen är ju att dessa barn ska komma tillbaka till sin ordinarie klass. Men hur många gör det egentligen?

Eleverna försöker förhandla, delta osv trots sin stämplande position. Barn som tyder sig ha en form av utåtagerande eller aggresivt beteende, har också enligt den här studien visat sig vara tillbakadragna, lugna och tysta. Pedagoger måste uppmärksamma barnens andra delar, det andra de också bidrar med, då de visar upp en helt annan sida och bild av sig själva som "duktiga" och "normala" kompetena elever. Fördomar finns alltid: "Dessa barn kan inte förhandla, vänta på sin tur eller har en social kompetens" I den här studien visas klart och tydligt hur dessa barn samtalar, förhandlar och har förmågan att föra ett socialt samtal utan utåtagerande beteende.

Vad har barnen för uppfattningar om sig själva? Vad har de för uppfattning om varför dem tillhör dessa grupper? Barnen tar själva på sig ansvaret för sina skolproblem.

- "Hur kommer det sig att du kom till den här gruppen?"

- "För att jag har svårt att koncentrera mig" - "Jag har problem med/svårt med att vänta på min tur"

De har redan en uppfattning om hur personer uppfattar dem, varför de hamnat där, vilket jag ser som andras ståndpunktsuppfattningar. Finns en tvetydlighet här då eleven är fullt medveten om och vet/förstår att han/hon har ett problem och därför får vistas i en mindre grupp. Men det kan finnas elever i den ordinarie klassen som också har koncentrationssvårigheter?  Eller har svårt att vänta? Ska man flytta över dessa också då? Vad är det som egentligen skiljer dessa barn åt? Är det enbart diagnosen? Det är hemskt att få en sådan här bild uppmåld hur verkligheten verkligen ser ut i praktiken. Men måste också påpeka att barnen i den här studien trivs jättebra i skola och har inte sagt ett ont ord till någon lärare. Detta är barn som alltså trivs i skolan, hoppar glädjeskutt då de springer till skolan på morgon, barn som vill lära sig saker.

Det visar sig vara mycket fokus på barnens beteende och mindre fokus på just själva lärandet. Fokus på bedömningar/utvärderingar, att lösa det sk. "problemet" barnen har (deras beteenden dvs)

Bedömning angående barnens beteende kan gå till på följande vis:

(Detta är då denna grupp som studeras, ha i åtanke att detta inte förekommer överallt, alla grupper är olika)

Alla barnen har ett visst antal beteende som de måste jobba med, och oftast är barnen inte med eller deltar i detta beslut om detta, utan det är pedagogerna som lägger ut. Tycker att man här borde fråga barnet: Vad uppfattar du att du behöver jobba lite extra med? Det behöver inte innefatta enbart barnets beteende, utan även kopplas till lärande.

Exempel: Pojke (9år)

- Inte överdriva

- Inte säga vadå

- Inte göra miner

- Inte gnälla

- Inte tillrättavisa andra

- Tala om och förklara vad du vill

Uppmärksamma ordet INTE och TALA, orden är skrivna på ett befallande sätt. Fokus blir enbart på vad barnet inte skall göra eller som barnet kanske kan uppfatta det, "får inte göra".... "Varför får jag inte?" Det som händer här är att eleven anpassar sig till läraren, de blir definerade som ett "problem". Särskolan ska stå för att också skapa själkänsla hos barnen, hur skall detta möjliggöras om dessa barn ej får vara "dem själva?" Dock tror jag inte syftet menades att leda till detta. Detta är utifrån lärarna vad som krävs att barnet behöver jobba på, att inkludera barnen i sitt eget lärande och sin skolgång är jätteviktigt!!

Själva utvärderingen blir som ett förhör:

- "Har du klarat av att stoppa din ilska?"

- "Har inte haft någon ilska"

- "Och du har inte sagt vadå?"

"Det har jag inte sagt"

"Inte gjort några miner?"

"Det har jag inte gjort"

"Inte överdriva?"

"Inte gjort"

Man märker här hur eleven sjunker i marginal i samtalet. Han får inte uttrycka sig om person, man kan få en viss uppfattning av en obehaglighetskänsla, han vill få samtalet överstökat, att det ska gå fort, , barn i behov av särskilt stöd eller barn med diagnoser vill prata om det positiva, och vem vill inte det? Det är förstående, de vill inte endast prata om problem. De vill inte ses som ett problem. Och det ÄR DEM INTE! De är fullt kompetena människor som enbart kanske behöver extra uppmärksamhet och någon som har förståelse för deras situation, det är så jag ser på det. Dessa barns problembeteende kan tyvärr markeras som en identitet som hänger kvar livet ut. De har lågt aktörskap på skolan och lite insyn i den vardagliga verksamheten. Eleverna osynliggörs alltså på en centralt komunal nivå och lokalt på skolan. Det är en svår process att gå igenom. Man pratar mycket om barns behov, barns bästa och barns perspektiv i verksamheter och i dokument:

- Skollagen

- Socialtjänstlagen

- Hälso - sjukvårdslagen

- Läroplaner

- FN:s barnkonvention

- Salamanca deklarationen

Men vad ska man göra åt dessa undervisningsgrupper?

Det saknas forskning om:

- Hur lärare och elever skapar mening och förstår vad som utgör elevens svårigheter i vardagliga situationer. Forskningen beskriver också hur barn är, vad de säger, hur de beter sig, vad barn tänker, vad de erfarit och även vad de känner. Men får de själva ge uttryck för detta? En tankeställare man borde ställa sig själv! Vi måste utveckla vår kunskap om aspekterna av barns utveckling och även den kognitiva utvecklingsnivån. Ni får ta detta inlägg med en nypa salt, då jag fortfarande studerar detta, behövs mer kunskap, men detta hjälper mig framåt i mina studier :)

Barn rekonstruerar och använder det de lär sig i interaktion

med andra barn, vuxna och professionella (Corasaro, 2005)

Piaget började studera hur barn uppfattade och bedömde om olika slags handlingar var rätt eller fel och han fann då en likartad regeltillämpning. Han lät bland annat barn i olika åldrar lyssna till två historier:

1. Johan lekte i sitt rum. Plötsligt ropade hans mamma att han skulle komma och äta middag. Han öppnade dörren till köket och gick in. Men bakom dörren stod en stol och på den fanns en bricka med femton koppar. Johan kunde inte veta att detta fanns bakom dörren. När han öppnade den stötte han till stolen så att alla kopparna ramlade i golvet och gick sönder.

2. En dag när Henrys mamma var borta försökte han ta en kaka ur en kakburk som stod högt uppe i ett skåp. Han klättrade upp på en stol, men kunde inte nå burken. I sina försök råkade han stöta till en kopp, som ramlade i golvet och gick sönder.

Vem tycker du gjorde mest fel?

Barnen fick lyssna till liknande historier som handlade om att huvudpersonen med eller utan avsikt ljög eller stal för ett gott ändamål. Genomgående gjorde de yngre barnen - upp till sju-åttaårsåldern - sina bedömningar på grundval av den materiella skadan. Ju fler koppar som gick sönder, desto allvarligare ansågs handlingen vara, resonerade barnen.

Lars Björklund, född 1952, är kaplan på Sigtunastiftelsen och har givit ut diktsamlingar och själavårdsböcker. Han har tidigare varit sjukhuspräst. Lars Björklund föreläser om hur barn i lekar handskas med livets ljusa och mörka sidor.

Vill börja med att citera Björklund.

"Det jag tänker, det jag gör, påverkar världen"

(Bilden är tagen från: Erika Nilsson)

Det finns 3 sorters lek:

LUSTENS LEK - "bara för att det är kul"

TÄVLINGENS LEK - "handlar om att vinna"

DEN EXISTENTIELLA LEKEN - "man leker ikapp någonting"

Hur många har inte lekt mamma, pappa, barn? Det känner nog de flesta igen. Men vi glömmer också bort dessa etiska lekar, som bla polis och tjuv, liv och död osv. Dessa lekar anses vara något utav en moralbrytare. Leken ska vara fin, den ska inte sväva ut över det "onormala" och "dramatiska". Det händer då och då att barnen testar på, de leker att dem är döda. De kan turas om att spela död.

Att leka begravning: En pojke får rollen som död, han ligger i sin kista och barnen runt omkring efterliknar det de har sätt i verkligheten. Plötsligt reser sig pojken upp och säger: "Jag tycker ni ska gråta lite mer..." Här märker man tydligt pojkens erfarenheter och tydlig bild av hur en begravning ska gå till. Man ska uttrycka sin sorg genom att gråta.

Att besöka en grav

En pojke går till sin döde fars grav på faderns födelsedag och utbrister till mamman: "Ska vi inte sjunga en sång?" Pojken börjar sjunga "Ja, må han leva..." I barnets perspektiv är denna låt inte kopplad till om perspnen lever eller är död, det är ju faktiskt något man sjunger när någon fyller år. Samma gäller då man kanske begräver ett husdjur, tex. en groda. Sjunger man "små grodorna..." tillräckligt långsamt och tydlgit så kan man få ett sorlig klang över det hela...

Det händer saker i livet, de händelser som inträffar under livets gång tar man itu med form av leken. Han tar också upp detta med brist på information. Barn jobbar ständigt med dessa frågor, de "hittar på" och detta är ett försök till att förstå, då barnet inte fått tillräckligt med information eller förklaring till en viss händelse söker dem efter den och då relaterar man oftast till sig själv. (En 4-åring klandrar sig själv till sin pappas död, några år efter förstår hon att de inte var hennes fel) Det är helt ofattbart att en 4-åring kan ha dessa tankegångar.

Dödsannons:

Flicka: - "Vad är detta?"

Pappa: - "Det är dödsannonser, det visar människor som har gått bort"

Flicka: - "Aha.....paus....den här vill jag ha...säger hon"

Barnet går direkt in och kopplar situationen.

Man leker ikapp händelsen....Men man kan också leka en händelse som inte har inträffat än, barnet gestaltar något som ännu inte har inträffat. Man stannar upp i presens, men man måste också kunna ta sig ur det, göra uttryck fär det, för att det ska kunna bli imperfekt. Han ger ett ganska så udda exempel. Ett barn och hennes farmor leker att hon är död. Flickan frågar: "Farmor, är du död än?" Farmor: "Inte än..." Man ger barn bilder och svar för språket. "Se" för att kunna prata om det svåra.

Lek - Verklighet

Begreppet: "Nu är det inte lek".

Varav bilden vill jag bara påpeka och kan jag själv bekräfta att behandla och bearbeta verkligheten på ett lekfullt sätt är något jag möter dagligen. Här har min kusin skapat en rökruta åt mig. Här finns ett ömsesidigt tillvägagångssätt, vi möts halvvägs på en nivå som passar oss båda!

Vissa barn ser denna gräns tydligt, andra har det svårare att märka av dessa gränser. Den lilla markören är inte alltid lätt att upptäcka. Det komiska i det hela är att han tar upp att det oftast är vi vuxna som har svårare att skilja dessa åt. Han nämner ett exempel: Farbror Hans leker björn. Plöstligt kommer barnen till en annan vuxen och säger: "Pappa, kan du inte tala om för farbror Hans att sluta nu" eller "han tror han är björn". Vi vuxna måste tydligt märka av dessa signaler...."nu är det inte lek längre" och respektera detta, nu är det inte roligt längre. Många gånger har vi vuxna faktiskt svårt för detta, vi fortsätter leka björn för att vi tror oss kunna tydligt tolka dessa signaler från barnen när fallet inte är så.

Signaler är också något som är viktigt att både behärska och vara varsamma med. Lutar vi oss framåt mot ett barn, höjer ögonbrynet och spärrar upp ögonen i en mild blick, då händer det något intressant med barnet. Man får kontakt. Detta kan tolkas på olika vis beroende på barnet som individ. Signalerna och kroppsspråket kan rent ut sagt tala om: "Ska vi leka?"

Leken - fantasin och verkligheten

"Att leka det man är". Är det någon som känner till detta begrepp? - Jag är pedagog, därför kan jag också leka att jag är pedagog, jag kan leva mig in i rollen som snäll pedagog, dum pedagog osv...

Fanns även här ett exempel på två systrar som bråkar. Den enda systern säger då till den andra: "Ska vi leka att vi är systrar?" Och så blir de sams igen. "Att leka det man är", det som händer här är att man får en relation till...får liv i det som är "dött".

För att ta del av föreläsningen, klicka på bilden :)

(Bilden är tagen från: http://www.dn.se/)

Bibliografi

Samtliga texter går att lånas på bibliotek också,
sök bara på ditt kommunala bibliotek, så ska du se att du får träffar :)

• Dagar: dikter, 1987
• Nära: dikter, 1990
• Meddelande: dikter, 1995
• Guds begränsning: en bok om kärlek, 1998
• Barnet i mötet med livets mörka sidor, 2000
• Modet att ingenting göra : en bok om det svåra mötet, 2003
• Ett skimrande trots: dikter, 2004
• En skugga av kärlek: tankar i sorgen, 2006
• Orden och tystnaden: en bok om tillit, 2007
• Vägar i sorgen, 2009

Hur ser din vardag ut? Blir det alltid stress på morgonen innan barnen skall lämnas av på förskolan? Oj, skippade vi frukosten för att hinna med bussen? Komma i tid till jobbet? Allt handlar om balans i tillvaron. Som vuxen kanske ålder och erfarenhet har lärt oss att kunna känna efter vad vi behöver för att må bra. Det är inte lätt för ett barn att upptäcka sina egna stressbeteenden och bli medvetna om vilka situationer som stressar dem. Det vi som måste hjälpa dem att skapa denna balans!

Du som förälder kan tänka på följande:

• Väck inte barnet för sent på morgonen
• Ge barnet tid att äta i lugn och ro
• Försök låta bli att tjata
• Hur många timmar per vecka har ditt barn över till fri lek?
• Begränsa TV-tittandet och hjälp barnet välja lämpliga TV-program
• Stäng av TV:n när ingen tittar
• Ha inte alltid radion på
• Ställ krav på samhället, engagera dig i frågor som rör ditt barn
• Samtala med personal på förskolan, fritidshemmet och i skolan hur de upplever ditt barns situation
• Har ditt barn för lite stimulerande aktiviteter?
• Rensa bland barnets aktiviteter om almanackan är full
• Har du själv, förskolan eller skolan orealistiska förväntningar på ditt barn?
• Barn kan inte skynda sig. Hur ofta ber du barnet om det?
• Är det möjligt att du kan tillbringa mer tid tillsammans med ditt barn?
• Ta hand om din egen stress

Därefter får vi fundera över hur vi kan förändra situationen och hjälpa barnet att skapa en balans mellan utmaningar och krav och sådant som får barnet att koppla av och må bra. Vi måste försöka minska på den sammanlagda mängden av stressfaktorer.

Hur vi betraktar begreppet hälsa respektive ohälsa håller på att förändras. Tidigare fokuserade man på varför ett barn/en människa inte mådde bra eller blev sjuk och sedan försökte man åtgärda detta. Nu börjar man lägga fokus på att ta reda på vad som får ett barn/en människa att fortsätta att vara frisk och må bra. Ohälsa beror inte alltid på att det är "för mycket av det onda", utan kanske istället "för lite av det goda". Med hjälp av detta synsätt kan vi lättare se hur vi ska kunna hjälpa barnen att klara av den stress som finns i vårt samhälle och som hör till livet.

Vi kan se det som en våg med två vågskålar. I den ena skålen samlas sådant som leder till stress och i den andra skålen sådant som gör gott, som motverkar stress. Om vi märker att ett barn ändrar beteende eller börjar må dåligt måste vi minska på det som väger tungt i den ena vågskålen eller öka på med det som lindrar och gör gott i den andra. Det är oftast inte varje enskild sterssfaktor som orsakar reaktioner hos barnet utan det är den samlade mängden av påfrestningar som påverkar ett barn negativt.

Vem är jag?

Den frågan har alla säkert ställt sig själva någon gång under sin livsperiod. Alla har en jag-känsla där de själva är medvetna om vem de är. Vi alla består av flera jag, dessa påverkar vårt beteende, tex. vilje-jaget, kropps-jaget osv. Vi har alla olika behov för att kunna tillfredställa vårt jag. Vi styrs av olika drifter och impulser som utvecklar oss till de människor vi sedan blir. (Precis som Sigmund Freud påstod)

Ett litet barn som får mycket kärlek och ömhet blir oftast en omtänksam person som vuxen. Kravet av ständig närhet kan också visa sig i senare ålder. Om ett barn separeras från sin moder vid tidig ålder kan detta leda till att barnet i vuxen ålder hela tiden kräver närhet och uppmärksamhet från andra, men även att det blir självständigt. Men allt detta påverkar oss olika beroende på hur vi är som individer. Alla har vi ju olika personligheter. Enda sedan jag var liten har jag varit social av mig. Jag tror att detta beror på att jag hade väldigt mycket folk omkring mig ända sedan födseln. Dast sedan har jag också varit sådan som behöver väldigt mycket ömhet och beröring, men detta betyder ju inte att jag inte fick det som barn? Faktiskt tvärtom, fick väldigt mycket kramar och närhet av mina nära och kära...detta kan ju på så sätt göra att man söker mer! När jag var liten ville jag gärna ha folk omkring mig hela tiden, även om jag inte var med dem och så är det även idag. Jag kan ha en person i samma rum, men vi behöver inte prata med varandra, bara jag vet att denna person finns där och är där, gör mig lugn och trygg. Jag tycker om att ha lite stök i bakgrunden och det kan ju också bero på att vi hade väldigt mycket släktträffar då jag var yngre. Min mamma berättade att när jag var yngre ville jag inte ha smutsiga kläder på mig, så fort jag fick en fläck på tröjan ville jag byta...det kanske beror på att jag var medveten om att man skulle hålla sig ren, samma med städning är det idag, jag vill ha rent och prydligt hemma hos mig, jag mår bättre då! Idag klarar jag inte av att vara i ett ostädat rum! Och vart kommer detta då ifrån? Idag kan jag se tecken både från min mormor och min mamma, både är väl inte överdrivet pedanta men det ska ändå hållas ordning och fint.

Att jag fått göra saker i tidigt ålder, klara av att försöka själv har nog gjort att jag har blivit så självständig idag. Sedan känner jag väldigt mycket medlidande för människor, har väldigt mycket empati i kroppen, nästan så mycket att jag inte vet vart jag ska göra av den ibland! Och detta bevisar ju bara att jag har ett gott hjärta och det vet jag att jag har också, men även att jag är känslig, jag skäms inte att visa min känslomässiga sida.

Sedan påverkas man ju inte bara utav familjen och vänner, vi påverkas också omedvetet såväl som medvetet av samhället och idealet, hur man ska vara och se ut. Folk säger att jag är väldigt kroppsfixerad, men vem är inte det idag? Bara man slår på tvn så är det massa program som antingen har med mode eller kroppen att göra! Det finns även massa måsten här i livet som gör att man ställer för mycket krav på sig själv, så är det i alla fall för mig. Om man ställer för mycket krav på sig själv och inte klarar av att hålla dessa krav på en hög nivå, blir man oftast knäckt och besviken på sig själv....Ah det här inlägget utvecklades inte riktigt som jag ville, jag får väl försöka mig ett nytt försök någon annan dag..

Man har länge diskuterat hur Aspergers syndrom skall kategoriseras. Är det egentligen samma sak som autism eller är det en helt egen diagnos? Men för närvarande säger man att de tillhör samma fördelning. På 1990-talet började man ställa diagnosen Aspergers syndrom på barn som hade en lättare form av lindrig autism. Asperger syndrom är ingen sjukdom, det är ett "neuropsykiatriskt funktionshinder". Alltså bara ett annorlunda sätt att vara. Syndromet är namngivet efter den österrikiske barnläkaren Hans Asperger (1906-1980) som i en vetenskaplig skrift från 1944 beskrev några barn med dessa svårigheter.

Kännetecknande

Personer med Aspergers syndrom har normal eller hög intelligens, men redan i tidig barndom debuterar följande typer av svårigheter:

• Begränsad förmåga till socialt umgänge
• Tal-, språk- och kommunikationsproblem
• Motorisk klumpighet
• Begränsningar i fantasi, intressen och beteenderepertoar

Personer med Aspergers syndrom skiljer sig inte från andra människor utseendemässigt, därför kan det vara svårt för andra att förstå deras annorlunda beteende. De har svårigheter med att tolka och förstå sin vardag, de har svårt att utföra många praktiska sysselsättningar. En person med autism förstår inte att andra människor har ett inre liv med tankar och känslor. En person med Aspergers syndrom förstår detta men förstår inte hur andra tänker och känner.

Livssituation

De flesta personer med Aspergers syndrom uppfattas som långsamma, klumpiga och med dålig motorik. Personer med Aspergers syndrom har ofta ett stelt sätt att röra sig. Deras gångsätt blir styltigt och annorlunda. Även deras rörelser kan vara speciella. En del barn har ett lillgammalt, lite sirligt sätt att fäkta med armarna. Personer med Aspergers syndrom utvecklar ofta behov av tvångsmässiga rutiner. Små förändringar i vardagen kan bli mycket jobbiga för personen och kan leda till raseriutbrott. Insatser för personer med Aspergers syndrom handlar framför allt om att ge stöd och råd. Ofta ger insatser goda resultat. Men det finns ganska få vetenskapliga studier som visar hur effektiva olika sorters insatser är. Under senare år har läkare, psykologer och pedagoger publicerat böcker där man diskuterar hur insatser för personer med Aspergers syndrom kan se ut. I samtliga föreslagna insatser fokuserar man på:

• Att hitta strategier för att ta tillvara de styrkor som personenmed Aspergers syndrom ofta har för att uppväga de områden där personenhar svårigheter.

• Att anpassa omgivningen och miljön för att på bästa sätt stödja inlärning och personens positiva beteende.

Det finns ingen lösning som passa alla personer med Aspergers syndrom utan insatserna måste alltid anpassas till varje individ. För att det ska vara möjligt måste man göra en noggrann analys av individuella behov, styrkor och svagheter. Trots det finns det några områden som brukar återkomma:

• lära sig att bättre hantera vardagliga situationer
• lära sig att organisera sin vardag
• öva upp sin sociala och kommunikativa förmåga
• skaffa sig utbildning och yrkeskunskaper

Socialt samspel

Personer med Aspergers syndrom har stora svårigheter att umgås på normalt sätt med andra människor. De kan ha svårt att förstå sociala signaler och de kan sakna inlevelseförmåga. Det upplevs ibland som att de saknar sunt förnuft. Aspergers syndrom kan ha en misstänksam inställning vilket kan visa sig i att de tar åt sig av kommentarer utan anledning. De kan också ofta upplevas som fyrkantiga och stela i det sociala umgänget. Barnet kan verka självförsjunket med litet intresse för andra människor. Ibland har barnet svårt att tolka föräldrarnas ansiktsuttryck och kan ha svårt att känna igen människor som de ofta har sett på fotografier. Barn med Aspergers syndrom, så som barn med autism, har svårigheter att tyda ansiktsuttryck eller andra känslomässiga uttryck och har en dålig förmåga att känna igen ansikten. Eftersom personen saknar förmåga att ta in andra människors perspektiv sker det mesta på egna villkor. Ofta är det först i förskoleåldern som Aspergers syndrom uppmärksammas. Barnet kan då dra sig undan från jämnåriga eller styra och ställa med kompisar tills dessa tröttnar.

Kommunikation

Många barn med Aspergers syndrom har en försenad språkutveckling. De kan också ha en annorlunda röstmelodi och förståelsesvårigheter. Fastän de på ett ytligt plan har ett välutvecklat språk. De missuppfattar ofta symboliska uttryck som t.ex. att någon är ”på bättringsvägen” då tolkar dem de uttrycket som en gatuadress. Deras kroppsspråk fungerar inte och de kan ha svårt att tolka andras kroppsspråk, vilket leder till att de inte kan ”läsa mellan raderna”.

När det gäller kunskap så kan barn med Aspergers imponera med stora faktakunskaper inom väldigt specifika områden, men de har svårt att sätta sin kunskap i ett meningsfullt sammanhang.

Diagnos

Diagnos ställs oftast inte förrän i skolåldern. Tre eller fyra barn på 1000 födda har symtomen före eller i skolåldern enligt Christopher Gillberg. Ungefär lika många har störningar på gränsen till Aspergers syndrom. Pojkar har symtom oftare än flickor, ungefär vart 5: e fall är en flicka. Det är vanligt att barn som får diagnosen har en utveckling som påminner om den man ser hos barn med diagnosen DAMP eller ADHD.

Det är överhuvudtaget vanligt med överlappningar mellan DAMP och Aspergers syndrom och diagnoserna övergår ibland i varandra. Grundproblematiken är densamma men symtomen varierar i olika åldrar. Symtomen är i allmänhet som mest uttalade i åldern 7 till 12 år. Det är vanligt att barn med Aspergers syndrom diagnostiseras först när de börjar i skolan.

Föreningen Autism är en intresseorganisation som arbetar för att skapa bästa möjliga villkor för personer med autism och autismliknande tillstånd genom att bland annat:

• sprida kännedom om och öka förståelsen för de svårigheter som handikappet medför
• verka för anpassad undervisning, boende och sysselsättning
• skapa kontakt mellan föräldrar och personal
• deltaga i det internationella arbetet och ge uppslag till forskning inom området.

Föreningen har ca 5200 medlemmar fördelade på 24 länsföreningar/distrikt.

Samtlig information, fakta och resonemang är hämtad från Psykologi A - av Martin Levander

Autism är ett funktionshinder som beror på en funktionsstörning i hjärnan, alltså en avvikelse i hjärnans utveckling som leder till störningar i hjärnans funktion. Exakt hur störningen ser ut vet man inte än. Denna störning kan vara medfödd eller en tidigt framkommen hjärnfunktionsstörning, det kan också finnas ärftliga samband. Den avvikelse i hjärnan som orsakar autism kan ha uppstått vid olika tidpunkter i ett barns liv. Man kan göra en indelning efter om den uppstått före födseln (prenatalt) vid födseln och första levnadsveckan (perinatalt) eller under det första levnadsåren (postnatalt). Prenatala orsaker kan till exempel vara avvikelser på gener eller kromosomer, medfödda ämnesomsättningssjukdomar eller infektioner under graviditeten. Barn som föds mycket tidigare än beräknat är ett exempel på perinatal orsak. Svåra infektioner som drabbar hjärnan, till exempel hjärninflammation, kan vara postnatala orsaker till autism.

Kännetecknande:

Personer med autism har svårt att leva sig in att andra människor har egna tankar och känslor.

Symtomen brukar delas in i tre diagnoskriterier:

• svårt med ömsesidig kontakt med andra människor
• saknar förmågan att kommunicera med andra
• begränsningar i sin fantasiförmåga, lek, beteenden och intressen.

Personer med autism och autismliknande tillstånd har stora svårigheter att utveckla och förstå information så att de får en helhet och sammanhang i sina upplevelser. Några tecken på att ett barn vid tidig ålder lider av autism kan vara bland annat brist på ansiktsuttryck och rörelser samt emotionella uttryck, begränsad uppmärksamhet och social samverkan, ingen ögonkontakt med människor och att barnet sällan pekar på och visar saker. Personer med autism saknar en förmåga till ömsesidighet i sociala relationer med andra människor. Speciellt barn reagerar inte positivt på beröring. Att undvika ögonkontakt är ett annat exempel på beteenden.

Livssituation:

Barn med autism kan inte själva hitta på aktiviteter utan faller in i enformiga rörelser, de gör det de kan. De gör sällan saker på egen hand. Det är de vuxna som måste planera aktiviteter som är på en nivå som barnen kan förstå. Det förstår inte meningen med leksaker eller andra saker som är självklara för andra barn. Barn med autism leker inte heller på samma sätt som andra barn gör genom fantasilekar och liknande. De fastnar ofta för speciella föremål som de blir väldigt fascinerade över, de kan t.ex. rada upp saker efter varandra eller snurra på saker, om och om igen.

Bestämda rutiner är väldigt viktigt, allting dem gör ska vara förutsägbar, alltså de ska veta allt som händer i förväg, t.ex. att matrutinerna alltid sker på samma sätt. Barn med autism blir lätt oroliga och rädda när det händer något som de inte är vana vid, följder till det kan blir utbrott av ren ilska och förtvivlan. Förändringar överhuvudtaget som att ett objekt har bytt plats kan också vara en svår sak att hantera för en person med autism.

Kommunikation:

De flesta barn med autism har svårigheter med att kommunicera med andra människor, och deras språkutveckling är försenad. De kan tolka ordspråk väldigt bokstavligt istället symboliskt, t.ex. ”Tappa hakan av förvåning.” De har väldigt svårt att kontrollera sin röst och röstvolym. De upprepar ofta vad andra säger, det kallas för ett eko-tal.

Social samverkan:

Bristande ömsesidigt socialt samspel är det som oftast uppmärksammas mest vid autism. Redan från låg ålder kan barnet ha svårt att använda och förstå blickar, ansiktsuttryck, gester, olika tonfall och liknande i kontakten med andra. Många barn med autism visar ingen social eller emotionell ömsesidighet och delar inte spontant glädjeämnen med sina föräldrar eller söker tröst hos dem. Barn med autism är inte alltid intresserade av jämnåriga men när de är det brukar de ha svårt att få och behålla kamrater.

Diagnos:

Diagnosen autism ställs oftast då barnet är mellan fyra och fem år. Trots det anser många forskare och läkare att diagnosen kan ställas innan barnet fyllt tre år. Det är färre tjejer än killar som drabbas av autism, det kan bero på att tjejernas problem inte upptäcks lika ofta. Kunskaperna om tjejer och autism är väldigt liten. Varför är det svårare att upptäcka det på tjejer? Forskare tror att det kan vara så att tjejer oftast får andra diagnoser istället. Man missar ibland att inte utreda leka noggrant på äldre tjejer än på yngre, kan också vara att man har missat massa information från föräldrar.

Samtlig information, fakta och resonemang är hämtad från Psykologi A - av Martin Levander

Tourettes syndrom är en ärftlig neurologisk eller neurokemisk störning som kännetecknas av tics - ofrivilliga, hastiga, plötsliga rörelser, läten/ljud eller uttryck som upprepas. Mer allmänt är denna funktionsstörning känd för de ofrivilliga obscena ord som kan yttras.

Kännetecknande

Barn med Tourettes syndrom uppfattas ofta som stökiga och bråkiga. Tillståndet, som är uppkallat efter den franska läkaren Gilles de la Tourette förekommer ofta med dyslexi. När tillståndet finns i flera generationer inom samma familj kan de äldre ofta stödja de yngre i att finna metoder att hantera sitt syndrom i vardagen, så att färre konflikter uppstår med och kring barnen med Tourettes syndrom. Ofta är det dessa konflikter som besvärar de drabbade mest. Tourettes syndrom medför mycket brist i uppmärksamhet, dålig koncentration, inlärningsproblem och påverka beteendet. Specialundervisning är ofta nödvändig.

Orsaker

Orsakerna till Tourettes syndrom är okända. Man säger att det är ärftligt och att det räcker med att ena föräldern bär på anlaget för att barnen ska löpa risk att bli sjuka. Man säger också att det beror på en obalans i centrala nervsystemet, en störning i de s.k. nervkopplingsstationerna under hjärnbarken. I dessa stationer finns program för motoriken. Ett ämne, dopamin, överför signalerna mellan cellerna. Enligt överläkaren Stephan Elers är följande förklaringar till syndromet tänkbara:

• en överproduktion av dopamin
• överkänsliga dopaminreceptorer
• ett ökat antal dopaminceller

Behandling:

Tourettes syndrom kan inte botas men flera symptom, såsom till exempel svåra tics och tvångssymtom, kan vid behov lindras med mediciner och vissa former av beteende- och kognitiv terapi kan vara till stor nytta.

Diagnos

Många barn har tics, men det handlar inte alltid om Tourettes syndrom. Exempel på enkla tics; blinkningar, grimaser, kastar med huvudet, spänner muskler, hostar, harklar sig, spottar, smackar, gäspar etc. Exempel på komplexa tics; hoppar, klappar händerna, biter sig i läppen, städar och ordnar saker, upprepar uttryck som ’ojoj’, ’liksom’, ’håll käft på dig’, upprepa det andra säger osv. För att diagnosen ska ställas ska barnet ha haft tics under minst ett år och symtomen på något sätt påverka barnets vardag. Ticset kan komma och gå, den kan försvinna en tid och komma tillbaka i ny skepnad. Symptomen börjar alltid i åldrarna 2-12 år, oftast vi 7-års ålder. Tre gånger så många killar som tjejer får Tourettes syndrom. De första symptomen är oftast tics i ansiktet.

Samtlig information, fakta och resonemang är hämtad från Psykologi A - av Martin Levander