Blogg, Sandy - Everybody got a reason to live!

Livet som student är hårt! Och nu talar jag inte bara om alla dessa eviga litteraturer vi ska sluka på bara några dagar, projketarten, temaarbeten och tentor, utan allmänt!

Jag har kommit till ett skede då allting verkar strula till sig för mig. Jag har aldrig tidigare, inte klarat av att lämna in en examinationsuppgift i tid eller gått över tiden... Det har aldrig  hänt!

Jag går nu min sista kurs i min inriktning men kursen innan det var det strul med allt! Det började med vfun. I och med att jag "lider" av panikångest, har jag väldigt svårt och det är riktigt tufft att förflytta sig från ett ställe till ett annat, extra mycket med buss! Jag har försökt att se till så att jag passar tider, men när man lever såsom jag gör, får man helt plötsligt för sig att man måste gå av bussen pga en attack osv, detta gör att jag alltid måste planera min åk extra noga, åka någon timme innan för att sådant här kan förekomma. Men ibland blir det ändå fel i tidsplaneringen. Nu får ni inte tro att jag menar att jag har varit så dålig med tider...Men min poäng är mer eller mindre att såsom jag känner mig själv just nu som person är att man vill få lite medkänsla från människor. Jag vill inte bli särbehandlad, absolut inte! Rätt ska vara rätt! Och jag ska bli värderad och bedömd exakt som alla andra, det är inte det jag snackar om....Utan jag har meddelat de flesta att jag lider av detta och därför kanske inte kan sköta allt så korrekt som jag velat! När man har en sådan sak som panikångestattacker, rubbar det hela ens vardag totalt! Jag kan aldrig planera på samma sätt längre...kan inte förutspå att jag ska vara på det där stället vid den tiden. Det är tufft. Det kan komma från ingenstans!

Pga av min sk. "sjukdom" (vissa kallar det de) så har hela min vardag rasat totalt. Och att jag har sömnsvårigheter sedan 6-7 år tillbaka gör ju inte saken bättre heller. Detta är inte ett inlägg av självömkan, för då är jag på väg åt helt fel håll...Meningen är att jag vill dela med mig av mina erfarenheter. Men hur som helst så blev det ju några sjukdagar på praktiken, vilket gjorde att jag inte kunde fullfölja min vfu-uppgift som hela tentan hängde på! Så ni kan nu förutspå resten, det fanns ingen chans att jag skulle hinna skriva en tena på 2 dagar! (och då hade jag inte ens något underlag att skriva om). Så därför kontaktade jag kursledare, vfu-ledare och det ena och det andra! Och jag måste säga, det känns som jag har ringt halva universitetet vid det här laget! Och alla ska ju givetvis vara så svårnådda som dem kan bli. När jag äntligen fått tag på både samordnare och diverse fick jag ändå inte klart för mig hur jag skulle gå till väga, vad nästa steg skulle vara. Jag hade sedan innan förstökt ta saken i egna händer och ta igen mina vfu-dagar, men detta gick ju inte då, för jag var tvungen att kontakta min mentor och bla bla bla! Jag känner bara att allt läggs verkligen på studenten idag! Är vi inte där och så sniffar  efter dem! Men när man väl behöver stöd finns det helt plöstligt inte ett spår!

Hur ska man som student agera egentligen?

Vad har vi egentligen rätt och säga till om? Utav egna erfarenheter har vissa högskolelärare och diverse personal samma synsätt som vissa har ute på förskolan! 'Det inkompetenta barnet' Ändå ska de klaga på att man är vuxen och har egetansvar, vilket jag försökt påvisa men inte får man någon credit för det! Som student kan jag känna mig jävligt hjälplös, vissa områden har man inte kontroll över och har ingen kunskap om det över huvudtaget! Man vet inte riktigt hur vissa saker ska gå till. Hur ska man göra då? Jag vet att jag som student har ett eget ansvar, se till så att allt som ska lämnas in, lämnas in i god tid. Men det läggs för mycket press idag på dagens studenter! I nog med att man försöker skapa en tillvaro i vardagen och leva ett funktionellt liv...ska man också stressa upp sig över småsaker! Det är inte underligt att ungdomar idag "går in i väggen"...Många studenter har säkerligen problem med både det fysiska och psykiska....det är en stor majoritet i dagens samhälle, så folk borde väl reagera! Sådan press som idag läggs på både studenter och människor som arbetar....Denna tidspress borde mildas! Hade vi inte haft en norm idag om att saker ska gå till på ett visst sätt och att denna tidsram inte togs på blodigaste allvar, hade människor mått bättre. Det är fan inte konstigt att dagens ungdomar kollapsar! Och så ifrågasätter dem hur detta kan komma sig att det blivit så stor ökning med både depression och allt möjligt! Vi stressar FÖR mycket! Jag har enorma krav på mig hela tiden, det är helt enkelt sådan jag är skapad och kraven på att vara så bra som möjligt kommer aldrig att minskas. Jag försöker inte skylla ifrån mig på något vis här nu, utan vill bara få utlopp för mina känslor! Det är tufft, det vet jag, inget annat hade jag förväntat mig...men någon måtta får det väl ändå finnas? Jag har heller ingen vidare lust att gå ut med mina "problem" för mycket, detta för att unvika skapa konflikter och problem för mig i framtiden. Det är ju ingen som vill anställa någon som lider av panikångest! Det förstår jag! Men jag är fortfarande inte där än! Jag är lärarstuderande! Jag håller på och kämpar varje dag med detta! Jag går på samtal för att förebygga att något sådant här inträffar i framtiden, visserligen är det ju inte hundra på att det aldrig kommer hända igen! Men att jag ens tar itu med detta måste väl ändå påvisa att jag är seriös! Jag har aldrig tidigare upplevt något liknande... Innan ångesten föll in, levde jag mitt liv precis som alla andra, jag skötte mina studier och försökte fylla mening med det jag gjorde! Det är en stor omställning för mig som person.

Min slutpoäng är:

Jag ska få kunna vara jag, utan att få behöva skämmas. Jag ska också få rätt att studera vidare precis som alla andra. Det finns studenter i dag med ett visst "handikapp" och ska bli behandlad precis som alla andra! Finns dyslexi, det tar man ju hänsyn till? Varför tar man inte hänsyn till det psykiska idag? När det kommer till det psykiska tar folk avstånd, det har jag märkt. Man kan inte yttra sig hur som helst idag, et blir lätt fel! Om man bara tänker på hur många som någon gång fått en attack, borde det ju vara vanligare än vad man tror. Varför blir människor så chockade då? Man tar avstånd till det som inte ter sig "normalt" för samhället. Jag ska som sagt som alla andra ha rätten till att få göra det jag brinner för, men vägen dit verkar se mörk och lång ut.....

Vet inte riktigt hur många samtal jag har varit på nu, men en hel del blir det nog. Kanske inte så väsenltigt egentligen...Varje gång jag har varit där blir jag helt utmattad, det tar verkligen på krafterna. Och också innan jag ska ta mig dit blir jag mentalt utmattad. Måste ju förbereda kroppen hela tiden om vad som ska hända. Vill ju hålla huvudet uppe när jag är där och slippa försöka hålla ögonen öppna och koncentrera mig. Kanske är något med rummet som är sövande också, vad vet jag? Idag tog vi upp en "hemläxa" jag fått, nämligen att läsa in mig mer om vad panikångest egentligen handlar om. Detta har jag försökt pressat in i mitt så överspäckade schema. Usch, fick rushläsa och sen sammanställa så det blev en aning småsmält. Men hur som helst var "uppgiften" att med egna ord försöka svara på 3 frågor:

Om man tänker kring min situation där jag alltid får tex. hjärtklappning först innan en attack, kopplas detta ihop med panikångesten. Därför jag kanske undviker att "aktivera" mig på så vis där jag vet att jag kan få dessa kroppsliga reaktioner. (Tex att springa, då jag får hjärtklappning) Min hjärna/kropp har alltså associerat dessa fysiska symptomen som jag får innan en attack med panik. Denna feltolkning sker automatiskt.

Panikattacker vanligare än vad vi tror!
Att känna sig ensam i världen om detta, är jag inte ensam om! Var 3:e person har haft en panikattack under det senaste året - i världen. Detta betyder att över 3 miljoner svenskar har haft minst en panikattack under det senaste året! Konstigt nog så känner man ändå sig ensam om det.

Andra människor märker att du får en panikattack?
Jag har tänkt en hel del på detta, speciellt när man sitter på bussen. Jag är rädd att jag ska flippa ur och att det blir en onkontrollerbar situation. Första gången det hände i Sverige fick jag alla symptomen man kan få kändes det som, på en och samma gång. Jag satt på bussen på väg hem en vanlig vardag. Helt plötsligt känner jag känslan av att vara instängd och att jag måste av. Detta är för tillfället väldigt omöjlig i och med att vi åker över bron till Hisingen, vilket resulterar att jag reser mig upp i bussen och börjar skrika! Ja... Tårarna började rinna och kroppen skakade och jag hade stickningar i hela ansiktetet. Jag själv förstod inte mer än folket som satt på bussen, men kändes väldigt hemskt när man gick av. Då jag fick "attacken" brydde jag mig inte om något annat än att komma av bussen, jag brydde mig inte om att folk stirrade, förän efteråt, då jag fick verkligen anstränga mig för

att minnas tillbaka. Allt från den stunden var helt bortsuddat!

Men hur som helst, det jag tänker mer på var: Om det nu är så vanligt med panikattacker, varför får man så himla många motgångar emot sig då? I och med att det är väldigt vanligt borde väl människor förstå eller i alla fall ha en aning om vad det kan handla om? När man pratar om det psykiska drar folk sig oftast undan. Men nu har jag faktiskt tänkt till lite extra här. Det kan ju vara så att, okej, om vi placerar människor i två olika "fack" (jag vet att man inte ska kategorisera och lägga folk i fack, men hypotetiskt nu)... Det finnas människor som får attacker en eller några fåtal gånger och sedan går det över. Sedan finns det sådana som jag där dem ständigt kommer tillbaka. Det kan ju vara så att dessa människor som enbart fått en attack någon gång inte reagerar pga att de ser det som en "stressreaktion". När kroppen är under stress eller press kan den ju till slut kollapsa. Det dem kanske inte heller resonerar över varför dessa symptom kommer i och med att dem inte har utvecklat de här "farliga" tankeställningarna kring symptomen.

Reaktionerna kan vara svåra att förstå. Du ska inte övertolka helt enkelt!

Bussen har blivit mitt hot, kan man säga. Viljan att vilja fly eller känna sig instängd är en känsla som alltid återkommer då jag åker i fordon. Kroppen upplever fara av något slag. Vad den upplever vet jag inte exakt.Frågan är om det är kroppen eller tankarna som gjort en feltolkning eller båda tillsammans? Vem är boven? För bara några samtal bort då jag i början kontaktade akademihälsan hade jag extrema tankemönster. Varje gång jag skulle gå utanför dörren började tankarna hemsöka mig! "Tänk om jag får en attack NU"...Kroppen blir som förlamad, handen har liksom fryst fast på handtaget, kunde inte riktigt ta det steget att öppna dörren. Det känns inte alls som så länge sen då jag inte gick ut på flera månader. Så framåt måste det ju gå! Men det jag tänkte mer på här med mina tankeställningar är att jag har märkt en vändning.

Innan en attack ens har utlöst kan jag redan börja tänka dessa tankar, tankar om hur jag ska hantera situationen, första dra tillbaka den. Mina tankar går alltså igång innan jag ens fått en attack. Men idag har jag också fått känna på den andra sidan, att själva känslosensationerna sätts igång först (alltså de fysiska symptomen) och sedan sätts tankarna igång, vilket jag inte är van vid. Jag var helt säker från hela början att det var mina tankar som styrde det hela, att det var

dem som gjorde detta med mig! Nu är jag är jag inte så säker på det....

Då jag känner att detta blev väldigt mycket text avslutar jag nu med citat som jag verkligen försöker få in i skallen!

"Ångest är en reaktion på fara och hot"

        "Syftet med ångest äratt skydda oss, inte skada oss"

För 2 veckor sen var mitt första möte med _____ på psykologpartners. Jag var rätt nervig om jag ska vara ärlig. Och jag hade inte gått och lagt mig för dagen heller, så jag var rätt fysiskt utmattad och är fortfarande! Det gick bra att ta sig dit, jag tvingade mig igenom hela resevägen. Lite smått panik fick jag när bron var öppen! Jag klarar inte riktigt av att vänta på samma sätt som förr. Ska alltid öppnas när man är på väg någonstans! Blir så frustrerad, men hur som helst höll jag och var där mycket tidigare än planera med, så fick stå och vänta ett tag..Men det gjorde inte så mycket då kunde jag ta en cigg och lugna ner mig!

Men hon verkar jättevettig! Vi började från början, hon ville veta vem jag var som person, lite om min familj osv, standardgrejer liksom. Sedan gick vi in på lite djupare saker, saker jag tyckte att hon kanske behövde veta om mig, som kan betyda något eller ha någon inverkan. Sedan lite mer standardfrågor om depressioner, medicinering osv.. Sedan gick vi in på det här med panikångestattacker och diskuterade det lite och vad det egentligen innebär. Jag kommer ihåg att hon gång på gång sa att jag inte var galen och jag kommer inte att dö, även fast det känns så. Dessa ord är väl inte så jätteövertygande idag om man säger så.

Men just det här med medicinering... Idag får flera tusen ungdomar utskrivna recept på antidepressiva tabletter av olika slag. Men jag förklarade för henne att jag är inte ute efter något sånt! Hon förklarade så att de första tre samtalen kommer utnyttjas på så sätt att göra en utredning, så det känns bra att det lägger ner kraft och engagemang på att verkligen gå igenom noggrant. Det man gör den 4:e gången är att skriva en diagnosanalys. Det låter väldigt sjukt när man hör det på det sättet, att jag ska vänta på att få en diagnos! Men så är det. Jag fick även fylla i ett antal formulär för att då undersökningen ska underlättas. Där kommer de kolla på vilket "fack" de ska sätta mig i om man säger så. Finns olika kategorier av panikångest, tex så kan man hamna i ett fack som kallas tex. "depressionsgrupp" Då är detta inte för att folk i det tacket är deprimerade enbart, utan där hamnar man om man signalerar en viss depression så att det kan hjälpa en lättare med själva utvecklingsplanen. Jag vet inte riktigt om jag säger rätt här ens en gång, eftersom allt är så nytt för mig med! Men det blir säkert bra och förhoppningsvis förstår ni väl något av det jag skriver :P

KBT-behandling

KBT står för Kognitiv beteende terapi för dem som inte visste detta. Behandlingen går inte ut på att man försöker rota i barndomen och "leta fel" om man säger så. Utan man försöker ändra tankeställningar och tankesättet, vilket kanske är ganska uppenbart av namnet. Men det man gör är att jobba väldigt mycket på plats och man kan säga att man försöker "locka" panikångesten till att komma och sedan ta itu med alla känslor och kolla lite närmare på vad det är som egentligen händer med min hjärna och min kropp. Shit! Låter ganska läskigt egentligen ;P Att få en panikångestattack på beställning liksom :P men det är väl inte riktigt så heller, men det är något liknanade.

Sedan kommer man jobba med olika metoder av att hantera panikångesten. Vi ska prata om mitt sätt att hantera den hittills och vad man kan göra i framtiden. Jag kommer även få lite "hemuppgifter" som jag ska få göra lite senare framför, för att jobba med mig själv och lära känna min kropp.

Det är så här; När man får en attack, händer det såklart något med hjärnan, den måste signalera att 'nu händer det något'. Eftersom de flesta som lider av panikångest känner att det kommer dö eller sluta andas när som helst, ställer hjärnan in sig på det, eftersom den inte har någon annan förklaring till det. Den måste ju varva "mig"! Hur som helst så känner hjärnan igen den här attacken igen och på nytt så signalerar den att det känns som kroppen kommer att lägga av.

Jag måste intala mig själv att det inte är farligt och på något sätt lura och ställa om hjärnan. Det är ju precis som om man säger: TÄNK INTE PÅ EN ROSA GRIS! TÄNK INTE PÅ EN ROSA GRIS!
Ganska facinerande hur våra hjärnor funderar ändå. :) För vem skulle inte tänka på en rosa gris i det läget? ^^

Hon berättade faktiskt en ganska bra grej. Om du tänker dig att du befinner dig i öknen, du tältar i öknen. Du ska gå och hämta vatten, det är mörkt och du har din lilla lampa. Helt plötsligt står det ett lejon framför dig. Hur reagerar kroppen? Antingen får den ju adrenalin eller kraft, för att kunna springa därifrån.  Men i mitt fall då, så går min kropp igång fastän det här lejonet inte finns i närheten!

Det är väldigt mycket för mig på en dag alltså! Mycket att smälta faktiskt.
Men det känns jättebra och seriöst. Det viktigaste är att de är måna om sina "patienter", vilket det verkar vara.

Jag har haft mycket tid över till att bara låta hjärnan spinna iväg med mina tankar. På bussen är det lätt att flyga uväg till en annan plats. Medan jag sitter där märker jag folket omkring mig. Jag undrar, vad tänker de på? Ja, menar, jag undrar vad de verkligen tänker på? I deras innersta inre? Jag ver att jag sitter här med mina fördömda tankar. Om de bara visste! Alla ser så fridfulla ut! Och här inom mig finns ett inre kaos. Syn mitt kaos? Eller lyckas jag hålla det inom mig?

Är panikångest en vacker sak som jag ska uppskatta? Eller ska jag lära mig tämjas den? Ska jag vara glad över att min kropp reagerar och fungerar? Ska man vara glad över panik? Jag hatar den! Den styr över mig, jag styr inte över min kropp längre, inte ens mina tankar kontrollerar jag!

Det finns något jag vill kalla bussmusik. Född och upptäckt av mig i Makedonien den 31 juli 2009!
Jag tänkte på något när jag åkte buss den dagen. Medan jag klev på bussen som var smockfull, platserna som var gjorde av trä att man gled av så fort man satte sig och inte en vindpust trots att fönstrerna var öppna, fumlade jag efter min mp3. Musik har blivit min rymningsplats. Klarar jag knappt att åka buss hemma i Sverige skulle jag knappast klara det här! Tankarna bara gick och jag kunde inte sluta! Medan jag bläddrade mellan låtarna, vilket fick mig att tänka på Sandra faktiskt, 'Du kan aldrig lyssna på en hel låt' Så sant! Jag brukar alltid byta efter halva låten eller något. Jag har ingen aning om varför, men, så har det inte varit det senaste. Men hur som helst. Jag har märkt att vissa låtar hade mer effekt i Makedonien än hemma. Hemma i Sverige kan jag lyssna på vad som helst, det vanliga, det jag alltid lyssnat på. Men i Makedonien kunde dessa låtar göra mig hysterisk och oerhört stressad. Det jag vill komma fram till är att viss musik är helt enkelt bussmusik! Eller det har blivit det för mig i alla fall...

Nik Kershaw - I Wont Let the Sun Go Down on Me
Konstigt nog har den här låten hjälpt mig igenom alla dessa eviga, långa bussturer. Varför vet jag faktiskt inte, jag har aldrig direkt varit jättefötjust i den här låten, men det måste vara något med texten som går in i hjärnan på något vis, som säger att allt blir bra.

Det är precis som:

Guru Josh Project - Infinity 2008
Det här är ju inte direkt någon lugn låt, utan en låt man mer eller mindre hör när man går ut.
Men det är något med texten, som säger till kroppen att stanna upp.
'Relax, take your time'.. Det är något som signalerar till min hjärna på något vis. Det är sjukt!

Tyvärr, så fungerar detta inte längre, utan panikattackerna kommer ändå.
Jag trodde att jag hade hittat mitt sätt att hantera det, men det gick över lika snabbt som jag kom på det. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska lyckas ta mig till alla föreläsningar och seminarier!
Jag kan ju inte direkt ha någon med mig 24/7, det funkar inte!
Jag måste hitta en lösning, kan inte leva så här mer, det påverkar såväl som mina studier som mitt privatliv. Jag har inte kunnat vara med mina kompisar på hur länge som helst....och att man ska behöva förklara för alla människor hur man mår fungerar inte heller, för vissa kan inte ta till sig det, dem förstår inte riktigt. Jag kan inte hoppa på en buss utan att allt blir suddigt och jag andas tungt, jag kan inte åka bil heller, trots att det känns en aning tryggare att ha med sig någon man känner. Jag sitter bara hemma och lyckas kanske ta mig från en punkt till en annan, en gång om dagen, om jag har tur! Vissa tror bara att det är jobbigt lite, men att det går över, men det gör det inte, hur mycket, jag än ber om att det ska försvinna, så är den där när jag vaknar!

Olika typer av panikångestattacker

Vi skiljer på tre olika typer av panikångestattacker:

1. En attack som dyker upp från ingenstans och utan någon som helst synbar anledning.

2. En “situationsattack”. Den dyker alltid upp i speciella situationer – t ex om man kör in i en tunnel eller utsätts för andras blickar.

3. En attack, som kommer ibland i vissa situationer, men inte alltid.

Vad är panikångest?

Det amerikanska psykiatrikerförbundet definerar panikångest i den fjärde upplagan av ”Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders” (DSM – IV) så här:

“En panikångestattack är en period av intensiv rädsla och obehag, som brukar associeras till ett antal olika somatiska och kognitiva symtom”. Det är vanligt att attacken har en plötslig start, som byggs upp till maximal intensitet inom 10 till 15 minuter. En attack varar sällan längre än 30 minuter.

Det är inte ovanligt att personen vill fly från platsen när attacken kommer – speciellt om de fysiska symtomen är starka. När någon upplever en panikångestattak för första gången, uppsöker de ofta ett sjukhus eller en akutmottagning i tron att de har fått en hjärtattack. De tror att de håller på att dö.

Symtom vid panikångest:

• Hjärtklappning

• Svettningar

• Skakningar

• Andnöd

• Kvävningskänslor

• Bröstsmärtor

• Sväljsvårigheter

• Kväljningar eller problem med mag – tarmkanalen, diarré

• Yrsel eller kittlande känslor

• Känsla av kyla, rodnad eller värmevågor

'Jag har alla symptomen.'

Hur hjälper man någon som har ångest eller panikångest?

Det kanske viktigaste man kan göra är att inte raljera med sjukdomen och tycka att de skall skärpa sig. Det är också viktigt att medverka så att en person som lider av allvarlig ångest får en diagnos ställd och kommer till en bra terapeut. Sedan är det individuellt, vet du att din vän lider av detta, prata då med vännen och ta reda på vad du kan göra för att milda själva attackerna. Det kan vara allt från att bara hålla i handen, till att hjälpa till med andningen. Märker du att det inte är av mild grad, ska du råda din vän att uppsöka läkare!

Man säger att någon lider av paniksyndrom när personen har:

• Återkommande, oväntade panikattacker (utan något specifikt stimulus)
• Oro över kommande attacker ("rädd för rädslan")
• Oro över vad som ska hända vid en attack (kontrollförlust, "bli galen")
• Beteendeförändring relaterad till attacker

Paniksyndrom och agorafobi

Att kunna känna ångest är nödvändigt för oss människor. Ångesten fungerar som en slags alarmsignal, vilken hjälper oss att undvika eller fly från faror. De flesta av oss har därför upplevt ångest och/eller någon enstaka panikattack. Ibland kan känslan av ångest bli så stark och närvarande att det är svårt att fungera i vardagen.

Paniksyndrom, även kallat panikångest, innebär att man får plötsliga och intensiva ångestattacker med kraftiga kroppsliga symtom. Hjärtklappning, bröstsmärtor, yrsel, andningssvårigheter, orolig mage, och/eller overklighetskänslor är vanligt. Man kan även få ihållande smärtor i olika delar av kroppen. Ofta vet man varför, men ibland uppstår känslan av obehag och rädsla utan synlig förklaring. Attackerna skapar en rädsla för att tappa kontrollen, bli galen, allvarligt sjuk eller till och med för att dö. Många beskriver attackerna som det mest skrämmande de varit med om, och det är vanligt att personer med paniksyndrom söker sig till sjukhusens akutmottagningar. Vid paniksyndrom är man drabbad av återkommande panikattacker, stark oro för konsekvenserna av dem, samt en rädsla för att få ytterligare attacker. Även besvärande nedstämdhet är vanligt. Människor med paniksyndrom utvecklar ofta agorafobi, vilket innebär att man känner obehag inför de platser och situationer man förknippar med attackerna. Man börjar då i möjligaste mån undvika dessa, eller genomlider dem medkraftigt obehag.

Detta vill jag dela med mig till allmänheten!

Detta är något som jag lider av dagligen. Till en början var det bara tillfälligheter, i alla fall vad jag trodde.

Igår natt gick jag och la mig och jag var avslappnad och låg bredvid min pojkvän och kände så mycket kärlek jag någonsin kunde känna! Helt plöstligt vaknade jag av att jag var slemmig i halsen och gick därför upp för att försöka få ut det över handfatet och drack flera liter vatten för att försöka få ner det, till slut kände det rätt okej så att jag kunde försöka sova. Men då fick jag en klump i halsen! Inte den där vanliga klumpen som man kan få, utan det kändes som en sten blockerade hela bröstkorgen och jag kunde inte andas! Tårarna började rinna och det kändes verkligen som jag tog mitt sista andetag, efter att jag intalat mig själv att jag kunde andas och det inte var något problem med mina lungor, blev jag nedslängd av en panikattack! Jag började åter igen hyperventilera och visste inte vad jag skulle ta mig till och gick omkring i lägenheten med hopp om att det skulle gå över, det gör ju alltid det efter några minuter, men det höll i sig och klumpen i halsen ville inte försvinna!

Mitt i strömmen av tankevågor gjorde jag ett försök att koka te och försöka lugna ner mig, vilket fungerade, trodde jag... Efter några minuter började det om igen och det blev bara värre och värre. Min pojkvän som var så otroligt trött och inte har sovit sen jag vet inte vad, förstod inte så mycket och somnade om. Visst kände jag mig ensam och riktigt förbannad på honom, men jag vet vad han går igenom just nu och försökte klara av situationen själv. Dessutom vad gör man i en situation där man tror att man ska dö??! Men jag försöker lugna ner mig genom att intala mig att det inte var någon fara. Då jag slog på tvn hörde jag att någon vaknade. Det var John. Han frågade om jag inte kunde sova och i samma veva startades ännu en panikattack! Han pratade med mig hela natten! han intalade mig att det inte vad dödligt, eftersom jag andades men smärtan var fortfarande kvar och panikattackerna blev bara värre! Han sa till mig att vi kunde åka in till sjukhuset om jag ville det. Samtidigt som jag bara ville hoppa in i bilen, kämpade jag emot, jag vill inte! De skulle bara skratta åt mig! Efter några timmar och några lugnande tabletter senare, började det långsamt gå över och det var då ljust ute och jag kunde långsamt lägga mig på soffan för att kontrollera om jag kunde slappna av, efter det gick jag och la mig bredvid min pojkvän igen och somnade som tur var! John du är guldvärd! Tack för att du stannade uppe med mig och tack för att du inte gav mig den örfilen jag bad dig om, även om jag ville det då i den stunden!

Detta är något som ständigt pågår i min vardag, jag vet inte när det kommer att hända och jag kan inte kontrollera den! Detta har verkligen begränsad mitt liv.

Jag kontaktade akademihälsan för drygt ett år sedan angående samtal.
Jag fick då möjlighet att komma och prata med Pernilla Blom som är kurator på KUM, men kände efter ett par enstaka gånger att jag behövde något mer än att bara sitta och prata och älta saker jag gjort sedan innan. Det är inte det att jag inte kommer överens med Pernilla, men jag känner att jag behöver något mer konkret.

Jag ska nu börja mitt andra år på pedagogen, lärarprogrammet.
Jag har sedan februari månad börjat få panikångestattacker och detta har begränsat både mitt liv och mina studier. Det har gjort så att jag inte har klarat av att fullfölja det jag ska. Jag har stora svårigheter att gå utanför dörren och har det riktigt tufft med att förflytta mig till olika lägen, speciellt med buss eller liknande fordon. Jag har tidigare upplevt panikångest för ett år sedan då jag var på studieresa på gymnasiet, men sedan försvann det. Jag trodde att detta var en tillfällighet och skulle försvinna efter ett tag, pga att jag kanske var pressad i skolan osv, men nu har det gradvis börjat bli värre. Jag vet inte om det är någon form av stress eller vad som kan ligga bakom detta. Men jag behöver verkligen hjälp, akuthjälp! Jag är väldigt beskymrad eftersom skolstarten börjar närma sig och jag är orolig över att jag inte ska klara av mer. Jag är rädd att jag har skapat stora problem för mig själv och vet inte vad jag ska göra, för jag vill verkligen studera på Universitetet, det är något jag har kämpat för! Därför hörde jag av mig till akademihälsan igen och fick ett svar om att jag skulle kontakta min vårdcentral eller att jag kontaktar några KBT - behandlare som jag fick numret till. (KBT - kognitiv beteendeterapi.) Jag känner mig fortfarande hjälplös! Men jag vet att jag måste ta till hjälp innan det blir för sent!

Jag är hemma nu och allt borde kännas bra igen!
Även om jag vet att det jag säger nu egentligen inte är sant, så kan jag inte hjälpa att jag känner så.
Jag skiter i om jag lever eller är död, båda verkar ju ändå samma skit i slutändan!
Hur vet vi att döden inte är en vackrare plats? För att leva börjar kännas som döden. Jag kanske snart längtar efter döden?

Jag har redan nått botten, så hur mycket värre kan det bli? När jag får panikångest känns det som jag ska dö i kroppen! Känns som att jag ska sluta andas när som helst, som om mitt sista andetag väntar och lurar bakom hörnet! Ingen i hela världen kan känna så som jag gör, vilket jag inte heller kan känna som någon annan!

Folk säger att de förstår, men de gör dem inte!
'Jag förstår'--- har blivit en mening som är betydelselös. Sluta säga så! om vi nu tänker efter riktigt ordentligt så använder vi dessa ord alldeles för ofta! "Ja, jag förstår att du känner så"... eller "Jag förstår precis vad du menar"... BULL! säger jag. Dem orden är lika betydelselösa som all materia världen överkonsumerar! Dem orden finns enbart för att få den personen som tror att den vet och kan sätta sig in i andra människors tankar och beteenden, endast, för att få den människan att må LITE bättre med sig själv för just en minut.

Mitt känslomässiga oas är som en kraftig bergochdalbana. Jag vet inte om min hjärna är med på det hela, men en sak som är säker, min kropp hänger inte med alls! Jag förstår inte!
Att jag inte tröttar ut mig själv!? Misstro mig nu inte, jag är dödstrött, men mina reflexer tycks inte fungera ibland. Men ändå lyckas jag aldrig sluta ögongen för att bara få vila, däcka av, utan att behöva tänka. Det är nog problemet med mig, jag tänker för mycket.
Jag är nog alltid ett steg före också. Det är nog det som gör att jag alltid kollapsar.
borde jag inte bli trött snart? Tröttar jag inte ut mig på riktigt?

Jag måste faktiskt erkänna att jag kände en viss lättnad över att Dona (min barndomsvän från Makedonien) också (lider?) av panikångest. Det känns som en trygghet att veta att jag inte är den enda. För ibland känner jag mig så ensam i detta! Vill någon deka smärtan med mig? Jag vet inte hur mycket mer jag klarar av att "vara mig" längre. Jag måste erkänna att för varje gånge det inträffar känns det som jag tappar en bit av mig själv och försvinner.

Time has change
Here I come but I
aint the same!

Sandra, Sandra, Sandra, Sandra,
Sandra, Sandra,Sandra, Sandra,
Sandra, Sandra,Sandra, Sandra,

Mitt namn existerar inte längre... Jag är inte mig själv längre och det skrämmer mig!
Jag sjunger inte ens längre! Jag som älskade att sjunga! Överallt speciellt i duschen! Och det var en big deal för mig! Jag läser inte heller böcker längre... Förr slukade jag böcker på bara några timmar. Jag känner mig så tom, känslolös. Och känner jag inget, känner jag för mycket på en gång istället! Ibland känner jag mig så fruktansvärt ensam. Ibland känner jag mig en del av världen, men just nu känner jag mig inte en del av någonting!

Fyller och tömmer någon medvetet mina känslor?

Jag vet att det har varit väldigt dåligt med upptateringar här och jag har faktiskt glömt bort den här sidan för en stund. Men det ska det bli ändring på!

Jag försöka ta mig i kragen.

Jag tänkte att detta skulle bli en ny start för mig, på vilket sätt vet jag inte riktigt än.

Att blogga? Vad tycker jag om att blogga? Det är väl bra att man får ut sig det som har legat och tryckt hela dagen. Men det är knappast om shopping och sådant jag vill skriva om! Jag vill skriva om riktiga saker! Livserfarenheter som andra kan ta del av. Jag tycker och står för det jag kommer att skriva nu.  Men att blogga har blivit ett visst sätt att bara synas på nätet, att stå framför spegeln och posa med en kamera för att all världens befolkning ska kunna se vad man har haft på sig på måndagen och vad man planerar att ha på sig dagen efter! Till viss del, jag kan inte säga att alla dem som bloggar i Sverige enbart representerar detta, men nästan halva befolkningen om man tar sig en titt på nätet. Att skriva om vad man har gjort om dagen är ingen konst, det kan väl vilken ärthjärna som helst? Men att bli nominerad för att skriva om massa babbel (enligt mig) är helt stört! Varför nomineras inte dem som verkligen skriver om dagliga livet? Det finns människor som kämpar varje dag med att bara överleva! Och så ska någon 15-åring komma och tala om för alla andra hur du ska sminka dig runt ögonen. Jag vet att detta kan låta väldigt oberäknelig eller förutfattat, men det är så jag tycker att hela det här med att blogga har blivit en värdelös grej!

Så varför jag det själv kan man undra då? Ja, jag vet inte, det kanske helt enkelt är ett rop på hjälp? Vardagliga människor som jag ska inte synas helt enkelt och på ett sätt vill jag det inte heller, men jag kan inte hålla tyst längre, någon gång måste min röst också få höras! Jag skiter totalt om folk inte läser det jag skriver  men det betyder något för mig just nu. Jag behöver detta för att överleva, jag behöver få ut det på något vis. Jag hittade bloggandet! Så här kommer ni inte få läsa om mode eller kändisliv (vilket verkar vara det enda som når ut idag) utan här ska jag försöka samla mina innersta tankar, berätta om mig själv samtidigt som jag ska dela med mig av all kaos som ständigt pågår i min hjärna. Jag lever ett väldigt simpelt men komplicerat liv och tänker blogga om mina studier, mina hittills skapande erfarenheter och all motstånd jag haft under mina år som tonåring.

Jag skriver tills hjärnan nästan är tömd med hopp om att någon tar till sig det man har att dela med sig.

Jag har nyligen köpt en digital diktafon på Media Markt - 599:- vilket var det lägsta priset jag kunde hitta och kunde jämföra med. På andra ställen som Teknikmagasinet och Clas Ohlson låg priset runt 800:- Jag ser det som en investering för kommande tentor, VFU och annat. Den är jättebra och ha när man är ute på praktik. Jag har insett hur mycket lättare det är att göra intervjuer. Jag testade att köra utan inspelning och märkte hur mycket svårare det är, dels att man ska fokusera på att verkligen höra vad barnen säger och deras tankar dem har samtidigt som man ska antecka och utmana med problematiserande frågor. Med denna kan du lätt köra över filerna på datorn och lyssna direkt. Det gör att du kan återspela och lyssna om och om igen och verkligen se klart över hur barn tänker, det blir mycket tydligare. Dessutom kan du fokusera på barnen! Denna rekommenderar jag starkt! Den är väldigt lätt att använda och man lär sig snabbt!

Eftersom jag pluggar till lärare, är barn ett centralt fokus i mitt liv. Jag älskar att utveckla mitt tankesätt angående barns lärande och utveckling. Jag märkte det här om dagen, i lördags, då jag brev uppringd av mina vänner till att dra ut! Vi drog till Rockbaren, där jag inte har varit på flera år känns det som, i vilket fall väldigt länge sedan. Och jag märkte verkligen hur skumt det kändes att vara där igen, det var inte alls samma känsla som när man var yngre. Det känns skumt att säga, eftersom jag bara är 20, men det är verkligen inte samma sak längre. Bara av att jag såg mig runt omkring kände jag mig så...inte gammal, men så ute, så omodern, nästan som bäst-före-datumet på mjölkpaketet. Och jag tvekade inte ens sekund till, för varje gång jag stöter på Cissi, så är det enda vi snackar om är antingen barn, tenta eller jobb. Eller jag snackar nog om det vem jag än möter. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att jag studerar. Hur som helst det var inte detta jag skulle gå igång och skriva om just nu. Så intresserad jag är, så måste jag självklart ta till vara på allt jag hittar och kan skriva om barn, och detta är ju en sådan charmig grej också!

Den nya trenden tycks vara att kombinera mamma och pappas namn, tänka sig vilken kreativ idé! hahah Så, om vi tar ett exempel, jag heter Sandra och min pojkvän heter Christoffer, vad skulle då vårat barn heta? Sandrist? It doesn't make any sence! Well well, kanske inte de bästa namnen att slå ihop, det kan ju fakstiskt blir något väldigt vackert!

"Mollie My Love - det fick vår dotter heta"

Detta kan du läsa om här!

Här kommer fler otroliga namn:

Vårtecken! Har suttit på balkongen och läst idag, bästa tipset för oss studenter! Passa på och få lite extra energi av solen, sätt dig på ett fik någonstans och få det du ska gör gjort. Jag har redan läst två kapitel. Vi får hoppas att solen håller i sig den här gången. Men man vet ju aldrig, mars-april har ju ryktet att vara de struligaste månaderna. Men vi får hålla tummarna!