Blogg, Sandy - Everybody got a reason to live!

Idag är det en bra dag! Jag fick mig en glad överraskning då jag kollade min studentmail. Jag som trodde att jag bara hade till idag på mig att skriva om min rapport, vilket jag var långa vägar ifrån klar. Det visade sig att det inte var förens nästa vecka! Jag tyckte att examinatorn sa måndag, men jag glömde bort vilken, så mailade henne och frågade. Det var verkligen glada nyheter, detta var precis det jag behövde!

Jag vet inte om det är jag eller om det är vädret som står till skuld för detta. Men jag känner mig mer livfylld nu. Det kanske är för att det möjligtvis håller på att bli finare väder ute, solen lyser och det känns som vår, och sitter man inomhus så kan man faktiskt "låtsas" att det är sommar, man kan nästan känna lukten av den. Jag har märkt att vädret gör väldigt mycket. Nu har det varit vinter ett bra tag, grått och molnigt och man har känns sig hängig, i varje fall jag. Jag har inte haft någon energi till något, har inte velat gå ut eller hitta på något. Men nu verkar det som allt detta kommer att vända.

Jag har till och med förhoppningar för nästa kurs som starta på torsdag, och det sjuka är att jag faktiskt ser fram emot det och längtar!

Detta är en site jag fick nys på min första termin på Universitetet. I första kursen Lau110 hade vi något som kallas PIM: Vad är PIM?

PIM står för ”praktisk IT- och mediekompetens” och är en kombination av handledningar på Internet, studiecirkel och hjälp i vardagen. Detta är riktad till Sveriges blivande/pedagoger. Webbplatsen är en del av ett regeringsuppdrag som Skolverket har att främja utveckling och användning av informationsteknik i skolan. Det webbaserade studiematerialet består av tio handledningar som visar hur olika programvaror kan användas praktiskt i skolans verksamhet. Materialet kan användas både enskilt och i ett arbetslag som studerar tillsammans. PIM-handledningarna kan även användas i det dagliga arbetet, när lärare och elever behöver få direkt hjälp med att till exempel bearbeta sina bilder från digitalkameran. För dem som är intresserade av att veta mer hänvisas till:

http://www.pim.skolverket.se/

Hur som helst, fick jag lär mig otroligt mycket av detta. För dem som sitter mycket vid datorn, som jag och vet att man behärskar vissa programvaror, men, det finns alltid något nytt man kan lära! Jag trodde exempelvis att jag kunde allting om word och powerpoint, men så fel jag kunde ha.... jag är otroligt glad som student att jag fick chansen att delta i detta projekt, det ger mig fördelar som pedagog senare då man vill inspirera och skapa intressen. Jag fick lära mig olika programvaror och hur man hanterar dessa. Programvarorna är gratis:

1. XMind

(Bilden är tagen från: http://macin.files.wordpress.com/

2. Photo Filtre

(Bilden är tagen från: http://en.onsoftware.com/)

3. Audacity

(Bilden är tagen från: http://linuxdevcenter.com/)

4. Photo Story

(Bilden är tagen från: http://cnx.org/)

5. Movie Maker

(Bilden är tagen från: http://www.shedworx.com/)

6. FreeMind

(Bilden är tagen från: http://leisureguy.files.wordpress.com/)

7. Adobe Reader

(Bilden är tagen från: http://www.mscd.edu/)

Dessa program rekommenterar jag starkt för dem som pluggar. De gör att man lättare kan arbeta och unviker tidspressen. Första terminen är tuff, för man är ny, allting är nytt, nya begrepp, men man lär sig behärska dessa områden så småningom. Jag har även ytterligare tips som jag faktiskt utvecklat under mina studier:

Planering:

Det går inte att planera för mycket, det finns inte något sådant! Jag har lärt mig detta den svåra vägen. Jag tycker själv att jag är väldigt bra på att planera och strukturera upp, men det kommer ju självfallet komma upp tillfällen då det är något som bryter detta mönster. Jag hade planerat upp en gång för alla den senaste rapporten jag skulle skriva, jag skulle börja under min VFU, men bang! Så blev jag jättesjuk och hemmaliggande i 2 veckor. Vad ska man göra åt detta? Det finns så klart saker man kan göra, förebygga så att man inte lätt blir sjuk osv, men det bryter ju ut ändå, det är inget man kan hjälpa. Detta betydde för mig att jag fick 5 dagar på mig att skriva istället för 3 veckor. Ta varje timme seriöst, utnyttja den till max! Det är viktigt att förebereda, tänk så här: "Nu ska jag sätta mig ner och skriva"... Ta en dusch, disken, tvätten och allting innan, föbered med lite snacks eller något som piggar upp dig, koppla ifrån dig nätet, för den är en riktig bov!! Det är viktigt att man är fokuserad på det man ska göra, jag vet att det är lättare sagt än gjort. För mig hjälper det att diskutera vad det är jag ska analysera och skriva om med någon jag känner väl och kan prata med. Jag blir då oftast engagerad och positiv, fasktiskt väldigt glad ibland och känner mig motiverad. Möjligtvis för att jag känner att någon lyssnar och är intresserad av det jag gör. Det är mycket lättare att sätta ord på sina tankar om en tenta när man diskuterar den innan, det lbir lättare att skriva ner den då.

Litteraturläsning osv:

Börja i god tid och planera in i kalender, hur konstigt det än låter, men skriv ner vilka dagar och vilka kapitel du ska hinna läsa, måndag: kap. 1-2 osv...och gör ditt bästa till att följa detta. Då får du även tid för annat och slipper sitta hemma varje helg och stenplugga. Använd vardagarna väl och vila ut dig på helgerna! Alla läser i olika takt och på olika sätt. Vissa läser boken rakt igenom, vissa läser kapitel för kapitel, andra stycke för stycke. Hitta det sätter som känns bäst för dig.

Vad ska jag göra av alla anteckningar och tankar kring litteraturen jag läser? Ja, detta tror jag ingen någonsin påpekat har varit enkelt, ialla fall inte jag. Mitt tips är att köpa postitslappar, finns i massa roliga fina färger och är väldigt effektiva! Jag läser relativt fort och kapitel för kapitel, för det är det som funkar för mig, på vägen stöter man på saker man funderar över eller annat. Det jag har gjort är att jag tagit ett vanligt papper och klippt ut det, sedan har jag målat med överstrykningspennor i olika färger och gör någon ruta eller cirkel, därefter skriver jag vad dessa olika färger representerar då jag sätter fast lapparna i min bok. Tex: Rosa: viktigt! Grönt: Frågor och funderingar Gult: Referenser Orange: Tentauppgifter osv, detta gör att man slipper gå tillbaka till sidorna och tänka vad var det jag tänkte här? Skriv också ner i ett anteckningsbok på varje färg vad det var du tänkte: s. 57, ämne eller tema - vilken tanke du hade osv... Detta har hjälp mig otroligt mycket. Denna lapp kan du ha som bokmärke och kan lätt kolla tillbaka: "i den här boken var det väldigt mycket rosa lappar, detta betyder att det är viktiga saker jag skriva ner"....

Föreläsningar:

Hur ska jag hinna med och skriva ner allt? Jag förstår inte vad föreläsaren menar? Man har massa frågor man inte kan få svar på. Detta kanske kan underlätta något:

Speciellt om det är stora föreläsningar kan det vara svårt att få sin fråga ställd, passa då på att efter föreläsningen fråga själva föreläsaren själv vad han menade eller om han/hon kan lägga ut sin föreläsning på nätet, vilket de flesta också gör. Eller så sätter du dig ganska långt fram och kanske därför hör bättre, ser bättre och har chansen att räcka upp handen och fråga.

Ja, anteckna anteckna, här är det inte världens finaste stil som räknas, huvudsaken är att du vet vad du menar och ser vad det står. Mind map är ett jättebra tips, kan vara svårt i början att få grepp om hur man ska göra och kan tyckas vara lättare att bara skriva av eller anteckna vanligt. MÅLA! Om föreläsningen tex handlar om barns matematikinlärning, måla en mattebok som utgångpunkt och fortsätt därifrån, det blir roligare när man måla och symbolerna hjälper en att komma ihåg lättare, färglägg! Man blir gladare om det finns massa färger!

För dem som har datorer: 7. FreeMind (scrolla upp) rekommenderar jag, busenkelt! Du gör mindmaps direkt i din dator i detta program och kan länka till olika sidor där du hittar information eller referenser, du kan använda olika färger osv... Jättesmart!

COPYRIGHT!

http://www.flickr.com/creativecommons/ är en sida där man kan hitta bilder av copyrights skäl. Det är ju miljontals människor som dagligen laddar upp bilder de hittar på nätet, men reflekterar inte över att man inte får ta och spara ner hur som helst, redigera osv. Då kan jag rekommendera denna sidan, det är enkelt, du skapar bara ett yahoo-konto på sidan, och vips! Sen kan du dela med dig av dina bilder, och bestämma om folk får ändra dessa osv... Du går in på explore - creative commons - och kollar på de olika symbolerna som markerar vad du har rätt och göra med bilder du hittar där.

Detta var vad jag hade och bjuda på för tillfället!

Kan man inte ta en paus från livet? Bara för en kort stund. Jag har märkt att jag funkar inte alls bra i press. Hela hjärnan stänger av sig och vill bara skrika ut sin smärta! Jag kan långsam kål på mig själv. Det var som en skrev i sin blogg, när ska vi lära oss att stanna upp? I det här samhället tycks det vara omöjligt.

När jag hade min VFU på Universeum, fick vi se en studie angående ungdomars sätt att se på skolan, vilka ämnen som tycks vara viktiga osv. En stor del (både killar och tjejer) tyckte att de naturvetenskapliga ämnena var viktiga att få in i skolämnena. Sedan visades en tidslinje upp, det är detta jag vill komma till... En tidslinje uppbyggt på vårat liv. Vi föds, alltså en ytterst liten del av denna linje, vi går i skolan nästan en tredje del av vårat liv, vi jobbar, dubbel så stor del, och sedan dör vi, vilket gjorde en minidel av denna linje. När man såg det på detta vis, ser vårat liv ganska meningslöst ut. Hela vårt liv är vikt till sk. "jobbdelen". Vi föds, jobbar och sliter och sedan dör vi...

Hur ska jag lyckas stanna upp och ta den där extra pausen, när livet är uppbyggt på att bara jobba och slita sönder sig? Det funkar inte, alla dessa måsten! Måste de finnas? Nä, tycker en del, ja tycker andra. När det pratas om dessa måsten, får de det att verka så enkelt, det är alltifrån enkelt. Vissa måsten bara finns där, och går inte att radera eller bara glömma bort. Som nu, jag sitter och skriver på en tenta som finns här, jag kan inte bara skita i den, det skulle leda till en underkänt i kursen och på sin tur inget studiemedel och på sin tur alltså inga pengar, inget socialliv, inte kunna betala räkningar... Allting cirkulerar och är beroende av denna kurs så som jag ser det nu. Den målar upp hela min vardag, den styr och ställer till max. Då jag fick beskedet att jag hade fått underkänt, visste jag det någonstans innerst inne att det skulle ske och jag slet sönder mig för att bara ens få skickat in det i tid. Och nu sitter jag återigen och sliter för att få det klart. Det funkar bara inte, min hjärna kollapsar. Det har klagats på att lärarutbildningen är förslappad, det är alltifrån detta! Därför har det nu slängts i lite extra tentor, lite projekt och en del rapporter för att de ska leva upp till detta. Det är inget enkelt "jobb" att ta på sig. Jag tycker alla dessa lärare där ute ska vara stolta att det har hållit ut i så många år! Stå på er!

Ett nytt år, wow! 2009! Som att detta året skulle vara så mycket annorlunda eller bättre på något sätt. Kanske för de flesta men inte för mig... Jag såg fram emot att gå ut med min pojkvän på nyår, vi hade bestämt att bara vi två skulle gå ut i år, då det bara blev så detta året. Jag var inte riktigt sugen på att slå på stort och supa mig redlöst full (även om en viss del kände för att komma bort från verkligheten en stund) och glömma bort vad som hänt under kvällen nästa dag. Bara en mysig kväll ute på krogen med min pojkvän. Jag kände på mig redan hemma att jag inte ville gå ut, ändå gjorde jag detta. Jag och Coffe smågnabbade lite innan vi gick, mestadels för mig, mitt fel, jag är så grinig hela tiden och det går ut över Coffe...Hur kommer det sig att man oftast gör det förnuftet inte säger åt en att göra? Det är nästan som jag argumenterar med mig själv i huvudet hela tiden... Konstant oense med mig själv. Vi bestämde i alla fall att gå ut hur som helst och det kändes lite sådär. Jag kände det, jag mådde inte riktigt bra i kroppen, var lite nere osv, men ville ändå göra det bästa utav det. Vi kom ut och jag var fortfarande nere, men försökte verkligen ändå lätta upp stämningen, till slut var det kul och mysigt. Jag och Coffe skålade vid midnatt med champange och det var verkligen mysigt. :) Efter ett tag hade Coffe ringt Carro och sa att dem var på väg dit. Jag måste faktiskt erkänna att det gjorde mig överlycklig, jag blev skitglad. Jag blev så glad att jag nästan sprack och kissade på mig, så därför sa jag till Coffe att jag snabbt skulle springa på toa för att sedan sätta mig tills dem kom. Jag gjorde mitt behov, kom tillbaka till platsen och upptäckte att min väska var borta. !! Coffe sitter där och pratar med någon snubbe i kostym och mitt huvud bara surrar och jag fattar ingenting, jag är rent utav förrvirrad. Måste tillägga att jag var inte full alls, jag hade knappt druckit något, berusad måste jag ha varit eftersom jag fått i mig 2 drinkar, men mer var det inte, min tröja låg kvar i hörnet men väskan då? I den stunden vet jag inte vad jag kände, alla känslor svämmade över mig och jag var verkligen blank. Det blev som kolik i hjärnan. Resten av hela mitt nyår spenderade jag att leta efter min väska, timmarna gick, ingen jävla väska. Rykten om att någons väska hade blivit stulen spred sig över hela stället och den ena killen efter den andra kom fram och frågade om jag hade hittat väskan... Jag frågade vakterna, i baren, jag tror jag kollade på samma ställe hundra gånger. Till slut satte jag mig bara på toan och grät, inte över väskan, inte egentligen, utan bara för mitt patetiska liv som alltid tycks vända upp och ner på hela världen. I den stunden kändes verkligen att kiss. Jag bestämde mig för att försöka göra det bästa utav situationen, men det gick verkligen. Jag frågade gång på gång vakten och i baren, men ingenting, de sa åt mig att kolla på toaletterna ifall någon hade lämnat den där. Så jag gick in på den stora toaletter för att kolla i papperskorgarna när jag hörde en röst bakom mig, det var en kille, ganska kort som frågade vad jag gjorde och om jag skulle gå på toa, sedan frågade han om jag hade hittat min väska, jag svarade nej och var på väg ut, dörren stängdes till och sa: Får jag en puss? Jag hann inte reagera förens han började kladda på mig på halsen... Jag sparkade upp den halvstängda dörren med foten och som tur var stod Anton precis utanför och kollade frågande på mig, han undrade väl vad jag gjorde där inne, fyfan killar är svin! Jag vet inte vad jag hade gjort om det hade gått längre eller om det var det hans avsikter var....

Så till slut bestämde jag mig för att kolla runt en sista gång, sedan åka hem. Jag frågade ännu en gång i baren, de hade fått in en väska, och det var min väska! Jag var överlycklig! Men...när jag kollade i väskan var min mobil, min kamera och plånbok borta, det enda dem hade lämnat var mina nycklar och mina tamponger! Tack, det var ju snäll... Det var droppen, så jag och Coffe åkte hem. Jag hade varken busskort eller mina vantar kvar, dem tog de också, så den kalla kyla blev verkligen extrem, som tur fick jag ut min jacka, för även numret låg i plånboken. På bussen hem ringde jag mamma från Coffes mobil och sa att jag hade fått tillbaka väskan och att nycklarna låg i, men de hade redan hunnit ringa efter en låssmed. När jag kom hem berättade dem att de hade sett en bil utanför vårt hus med två ganska unga killar i, som fick bråttom då en bil kom åkandes från andra sidan. Det var snubben som skulle byta lås, även han blev misstänksam då han hade sett en bil som hade fasligt bråttom, så han medgav att det var tur att de ringde så fort, för det finns ligor som är snabba med att kopiera nycklar... Polisen sa också att de brukar lämna kvar nycklarna för att man ska tänka: Tur att det inte tog nycklarna....

Dagen efter mådde jag skit, jag var inte bakfull, utan kände mig bara helt mörbultad i hela kroppen som att hela jag hade rasat samman. Jag har spärrat mitt bankkort och mobilen med kortet, så njut av en mobil ni inte kan använda! Fuck alltså! Hur kommer det sig att varenda gång, gång på jävla gång, jag ska gå ut och försöka ha kul med mina vänner, händer det alltid något? Oavsett om det är sådana här saker eller att jag kollapsar. Detta kan ingen förneka, då jag de flesta har bevittnat detta. Klart att folk inte vill gå ut med mig längre, jag både pajar stämningen och förstör för alla andra och pajjar mig själv. Jag har länge tänk att jag vill inte gå ut och dricka längre, jag har tappat hela den "livsdelen" av mig själv, inte för att jag håller på att mogna, på det sättet ser jag det inte, men det känns verkligen som att det är något fel på mig, inte för att jag inte vill dricka, det är upp till mig och var och en. Men det är verkligen inte kul längre, jag kan inte gå ut på samma sätt, kan inte slappna av på samma sätt, ha kul på samma sätt, det känns som jag har tappat en bit av den jag är. Ändå går jag ut, varför gör jag det? Jag tänker att kanske denna gången blir det bättre, om jag så går ut och bara få prata med mina vänner och dricka en bärs... 4 drinkar, 4 öl eller cider eller shots eller vad fan som helst, egentligen räcker detta, det är precis lagom, det behövs inte mer, man kan ha kul utan alkohol! Jag tror jag riktigt vakna till nu bara...varje gång jag är ute och dricker tycks något nytt bad hända. Egentligen borde man avstå från att bli full, den känslan är inte skön längre... Jag ser mig själv ute på krogen, sen kollar jag ut i havet på alla andra. Alla skrattar, dansar och har roligt, medan jag ser mig själv från en objektiv synvinkel. Dyster med ett mörkt moln över mig själv. Egentligen skiter jag i mina saker som låg i väskan, det är bara materiella ting, men att någon gör så här! Samhället rasar, inte undra på att folk tvingas sno saker för att överleva, eller så är det bara dumma i huvudet! Efter detta har jag blivit lite paranoid, känns sjukt att någon har min kamera, med mina bilder på, bilder på mig. Men jag har blivit av med ett antal kameror förut och alla har blivit stulna roligt nu...:/ Någon har sett mig id-nummer, mitt namn... Alla telefonnummer som fanns på mobilen, en bild på min morfar som virrar runt någonstans... Heh, jag hade precis fått tillbaka mitt kamerafodral av Carro...detta kanske låter sjukt, men jag har hållt hårt i den, fick den när jag fyllde 18 och den lilla rosa fodralet betydde skitmycket för mig, jag har verkligen gjort allt för att behålla den... Sådana saker går inte att ersätta, men en mobil och en kamera kan man alltid köpa en ny. Mitt smink roade de sig också med att ta, foundation, puder, allt! Visst, detta går att köpa det också...men man blir ju jävligt sur, det är egentligen inte bara att köpa, allt kostar pengar.. Nikotinsprej hade jag i väskan också, hoppas den inte funkar på de jävlarna! 300 spänn åt helvete... Fast det är inte detta som irriterar mig mest, det är mina kort. Mina studentleg låg i plånboken och dem behöver jag för att bevisa att jag studerar och utan dem kan jag inte göra tentor. Hela den här händelsen har bara bevisat att det är någon förbannelse över mig. Vare sig det är runt omkring mig eller mig, så händer det alltid en massa skit! Nu får det fan vara nog! 6 år tillbaka så har det bara hänt saker hela tiden, nu får det räcka! Jag pallar inte mer! Visst, rån kan jag klara av, det är en bagatell jämför med vad som har hänt innan. Jag har tappat hoppet, varför skulle detta året bli så jävla mycket bättre? Man får lära sig att leva med den skit man har fått över sig och byggt på, för bättre verkar det inte bli...

Nu tar min hjärna lov!

I alla fall ett tag...

Jag är så trött på det här kuksamhället!

Det finns olika sorters krav på utbildningar, att vi ska läsa både det ena och det andra. Jag läser till lärare! Jag ska inte bli någon jävla greenpeace-medlem. Jag läser kursen: hållbar utveckling, den är visserligen intressant och man får inblick i ämnet. Men jag tycker inte det är nödvändigt att ha en hemtenta på det och projekt, det räcker isådana fall med projektet. Det finns någon där ute som sitter och bestämma vad dagens studenter ska läsa och klara av. Men detta är faktiskt mer än vad jag klarar av.

Ska det verkligen vara såhär?

Ska man behöva slita som ett djur för att verkligen få "jobba" med det man brinner för? Jag känner mig verkligen lämpad som lärare redan nu efter min barn-och fritidsutbildning, men detta räcker då inte.. Jag vet mycket väl att jag valt detta själv, men just för att jag verkligen vill jobba som lärare i framtiden.

Så sitter politiker och annat folk och gnuggar sina feta hjässor och undrar varför deprission ökar i samhället? Ja, det är fan inte så jävla konstigt! Jag gör detta för mig egen skull och för min framtids skull, men skulle inte vilja påstå att det är så egentligen. Att man sliter och stressar för sin egen skull? Detta tar ju bara kål på en ännu mer, men välkommen till vuxenlivet skulle någon bara säga!

Men jag tänker fan inte ge upp! Det är sådan jag är!

Men det kommer bli en guppig och svår väg....

Paniken börjat smått sprida sig ut ur rummet nu, alla som går i min närhet får sig en riktigt "glad" överraskning! Jag vet snart inte vad jag ska ta till mig eller ta vägen. Jag kanske visserligen får skylla mig själv, men jag har inte börjat skriva på min hemtenta ordetligt och har kommit till det stadiet då jag börjat tänka om och uppfattat frågorna ur helt andra banor. Man kan tolka uppgiften på 2 olika vis, vilket är det sk. rätta? Man vet aldrig hur de vill ha det! Hur vill de ha upplägget? Vad är det egetligen dem är ute efter? Varför inte bara göra saken enkel och skriva rakt upp och ner vad det är jag ska göra!

Fattar jag inte uppgiften, blir ju resten en katastrof!

Jaha! Då har jag fått mitt första Underkänt. Grattis till mig!

Det som är det jobbigaste det är inte själva betyget, utan läraren. Jag skyller inte bort något alls nu, jag hade bara en känsla av att den här läraren hade bestämt sig redan från början och visade tydliga agg mot mig. Visserligen sket jag i dem. Men kan en lärare sätta betyg efter egna känslor? Kan dem vara så rötna? I mitt mail (responsen) uttryckte han sig väldigt fel tycker jag. Tykna frågor såsom: Har detta verkligen hänt på riktigt att någon har uttryckt sig så? I min tenta påpekade jag lärare (utifrån egna erfarenheter) som har kränkt elever eller behandlat de illa. Ja, annars hade jag väl inte skrivit detta? Jag tror säkerligen att jag kommer stöta på ett antal lärare man inte riktigt klickar med, men just denna fick mig att ta flera steg bakåt. Är det någon som har varit med om detta? Eller känt som jag?

Tankarna cirkulerar som vanligt, men mitt huvud säger emot. Den är trött på att reflektera, trött på analysera och tänka till det lilla extra, den behöver vila! Och vila det går den aldrig, inte egentligen, inte ens när den sover... Men så är ju läget nu. Det har varit väldigt mycket på sista tid + att julen snart är här och att man har överstressade människor runt omkring sig gör inte saken bättre...

Jag tog ledigt i fredags pga. begravning och tänkte att den dagen skulle ge mig lite extra tid att inte stressa upp mig och det gick ju sådär bra. Jag hade då även helgen på mig att bara vila ut men även den kom och gick. Fick även idag på mig att börja på min hemtenta så jag slipper stressa över den. Jag har inte börjat på den ännu för att det har inte känt lägligt ännu och jag har verkligen inte "känt för det" eller haft någon motivation. Men kan inte skjuta upp det mer...

Jag har 2 böcker att läsa och har snart läst ut den första, vilket är bra med tanke på omständigheterna. Dock känner jag mig inte alls villig att ta emot något, inte ens pizzan jag åt till middag var en höjdare!

Jag har valt detta, jag har valt detta på egen hand. Eller har jag det? Jag förstår inte vad det är som är så jobbigt... Men det känns bara som att jag vill springa ut härifrån från, jag klarar inte av att sitta instängd i ett rum framför en dator en längre tid. Rastlösheten och ångesten kommer i kapp mig...

Jag vet inte vart jag ska ta vägen! Vart hittar man sin motivation?

För 6 år sedan försvann min farfar från denna värld.

Det man tänker på är korsord, det var korsord helt enkelt! Du var speciell på ditt vis och kommer ihåg din gälla röst då du skrattade åt mig när jag fyllde i ord i korsordet och sedan suddade ut igen då det inte stämde.

Du tyckte att det var bättre att jag räknade orden först innan jag skrev ner det...

För 5 år sedan förlorade jag en viktig person i mitt liv. Min morfar.

För 5 år sedan dog även jag. Jag vetinte om jag någonsin blivit mig själv helt igen. Du tänkte alltid på andra först, var alltid till hands om någon behövde hjälp. Du ville att jag skulle vara bäst iallt, men det är jag inte. Jag vill bara att du ska vara stolt över mig.

För 4 år sedan dog Coffes farfar.

Jag hade önskat att jag fått lära känna dig, eftersom du är en del av Coffe.

För 3 år sedan försvann Niklas drastiskt från våra liv.

Coffe är pappa upp i dagen! Det kan ingen neka till.

Det sista du sa till mig var att Coffe hade träffat en riktig pärla och du trodde på oss.

Fick också smaka på ditt mästerverk! Korv stroganoff, Gudomligt god!

För 1 år sedan då Baba Cana flög upp till himlen.

Jag kom för sent. Din sista önskan var att träffa mig och Erika.

Nu får du se mig hur mycket du vill.

Din varma röst som sa: Moja kukla. Översättning: Min docka. <3

För 9 månader sen dog en ängel, Aina.

Du var verkligen en sann ängel.

För ca 5 månader sedan försvann en otrolig vän för både mig och Coffe.

Jag trodde inte att jag skulle fälla så mycket tårar, men det gjorde jag.

För 1 ½ vecka sedan tog Coffes farmor rulltrappan upp till himlen.

Du var verkligen en makalös kvinna. Trots att vi inte är släkt har även jag fina minnen.              Första gången jag skulle äta middag hos Coffes farmor: Det pinsammaste jag varit med om! Coffes farmor är väldigt kristen ochde ber bordsbön till middag, vilket jag inte hade någon aning om, så jag började smaka lite på maten, då sätter farmor igång att be! Jag ville just då bara gå under jorden.Men nu är detta något vi kan se tillbaks och skratta åt.

Du påpekade också alltid mina tänder. Jag kan höra din röst då du alltid sa: "Åh, vilka fina tänder du, lite sneda är dem, men det gör ingenting"

Ni människor är otroligt saknade och var fantastiska människor!

Vi har otroliga minnen som finns kvar i våra sinnen.

Vi kommer aldrig att glömma er, ni finns i våra hjärtan för alltid.