Blogg, Sandy - Everybody got a reason to live!

(Bilden är tagen från: http://www.namnband.se/)

Förra veckan hade vi kurs: Hjärt-lungräddning, så jag har pumpat bröstkorgar från 9-16! weeee hehe

Det läskigaste och bästa jag varit med om! Men att just hålla den här dockan som ska illustrera ett spädbarn var en läskig känsla kan jag ju få tala om! Men så nyttigt för psyket att förbereda sig på detta!

Detta moment i kursen ska uppskattas! Just något som säkerhetsmoment kan vara känsligt att prata om och faktiskt rätt skrämmande. När man talar om inre skador och att faktiskt rädda någons liv agerar kroppen instinktmässigt tror jag, man drar sig undan på något sätt! Men det ska inte hindra en från att agera och jag tror inte heller att man just i den stunden bara går iväg och låter det vara, men det är just därför det är bra att skapa en trygghet kring detta...Första hjälpen är något som jag varit med om tidigare, jag vet att jag har gjort vissa av dessa övningar vi fick genomföra (27/4) men jag har inte riktigt förvaltat det inom mig på samma sätt som just jag gjorde denna dag, kanske beror detta på att vi gick igenom detta i så tidig ålder att man inte tog till sig den information man fick, men jag har minne av det, men inte riktigt hur vi gick tillväga, men det sitter i bakhuvudet någonstans.

Att faktiskt få utöva och prova på själv är något jag känner är ganska centralt i kursen (Läser utomhuspedagogik nu) och det är viktigt att inte bara få stå vid sidan av och enbart titta på, man måste våga prova på allt! Kanske ett nytt motto man hela tiden borde ha i bakhuvudet också? När man tänker på säkerhet kring pedagogiska verksamheter kanske det första man tänker på, vad händer om det börjar brinna? Om ett barn ramlar och slår sig? Man plåstrar om barnet osv... men det är ju ett så mycket större ansvar än så! Vissa moment idag har skapat nya erfarenheter för mig, saker som jag inte visste alls och sedan saker som man har en viss kunskap om...Att faktiskt veta vad man ska göra i en viss situation skapar inte också bara en trygghet i sig utan också en trygghet i sin roll som pedagog och självfallet trygghet hos barnen! Tycker den här delen har varit riktigt bra i kursen! Detta borde ingå som utbildningssyfte för alla blivande pedagoger och pedagoger!

Läser kursen utomhuspedagogik nu och vill bara dela med mig av mina tankar kring kursen! Kombinerat till kursen fritidspedagogik för barn och unga tyckte jag det passade alldeles utmärkt att också läsa denna kursen. De förväntningar jag skapat mig innan introduktionen är att jag ska få inspiration och inblick i att engagera både mig själv och barnen i utomhusmiljö. Jag vill skapa mig en positiv inställning till att faktiskt nyttja naturen och att vara ute! Oftast har man faktiskt den tråkiga inställningen "Nej, vi går inte ut idag, för att det regnar". Hur ska barnen kunna utveckla en positiv och glad bild av att vara ute när vi själva inte skapat oss den? Tycker det ska bli spännande att både utveckla mina sinnen och tänja på mina gränser! Ska bli intressant :) Läser alltså kursen utomhuspedagogik nu och vill bara dela med mig av mina tankar just utomhuspedagogik som begrepp och innehåll!

Ofta används utomhuspedagogik som en sammanfattande beteckning för undervisning och fostran som äger rum utomhus. Utomhuspedagogiken är inte bara en fråga om att förflytta lärandet till utomhusmiljö och där sedan undervisa på samma sätt som man gör inomhus. (” (Wickman, mfl, 2004, s.5) En annan aspekt till att också fundera på är: vart kan lärandet äga rum? Vart bör den äga rum någonstans? Finns det en ”rätt” miljö där barn bäst kan ta in erfarenheter och kunskap ifrån? Utomhuspedagogik får en lätt att tänka på hållbar utveckling, att här ska barnen precis som läroplanen säger; känna till förutsättningar för en god miljö och förstå grundläggande ekologiska sammanhang. (Skolverket, Lpo 94, s.10) Till viss del ja, det kan handla om att få en närmare blick på hur man kan värna om miljön och utveckla ett ”miljötänk”, men vad just denna ”goda miljön” står för tolkar jag inte enbart som kopplat till ekologi, utan även till det livslånga lärandet, samarbete, gemenskap och det viktigaste, att lärandet ska handla om erfarenheter och upplevelser!

”Alla skolans ämnen ryms i utomhuspedagogiken” (Wickman, mfl, 2004, s.77) Utomhuspedagogik handlar såklart inte enbart om att lära sig om naturen, vilket man lätt kan få uppfattning för om man inte är insatt. Det jag tror de flesta har kunskap om är att man kan få in lärandet i annat än i klassrumsmiljö. Vi lär oss hela tiden! Bara vi går till affären kan vi få med så mycket ämnen; matematik, då vi ska räkna ihop något, hemkunskap, hur tillagar vi detta?, historia, vart kommer pastan ifrån? osv. Jag skulle vilja beskriva detta som att man lär sig att se ämnena att synas på annat sätt och i andra sammanhang. Att lära sig att ställa upp ett matematiktal kan praktiskt taget te sig omöjligt när man sitter där i skolbänken med sin mattebok! Men att då bjuda in barnen där både miljö och matematik bildar sammanhang skapar en klarare bild och man har lättare att ta till sig det. Utomhusaktiviteter som t.ex. att klättra i träd tränar inte bara upp barnens grovmotorik, man kan även mäta trädet och på så sätt få med geometrin, skapa olika ljud med hjälp av föremål i naturen, stimulera barnens estetiska sidor, någonting som på så vis kopplar och förstärker ett visst skolämne med hjälp av naturen och inte bara skolämnen utan kunskaper man behöver sedan i livet, som tex. att koordinera sig själv osv.

Utomhuspedagogik som term i sig kan uppfattas som att man måste befinna sig på en specifik plats utomhus, med detta menar jag att just för att kunna skapa den här utomhuspedagogiska känslan tänker vi att man måste åka långt bort ut i skogen just för att uppleva detta. Det blir mer fokus på vart lärandet tar form någonstans, istället för vad och hur man kan väcka goda lärandesituationer i en stimulerande miljö. Visserligen anser jag att utomhuspedagogiken just också står för detta, man borde reflektera mer över hur man kan använda olika miljöer för lärande, men det får inte bli styrande. Att använda sig av förskolans eller skolans närmiljöer är ett bra sätt att också skapa trygghet hos barnen och även ändra attityder för både pedagoger och barn kring ett visst område som är känt för dem. Detta är något jag känner att jag fått mer insikt i av kursen, bara du kliver ut på skolgården öppnar oändliga möjligheter för aktiviteter! På så vis om man också gör detta närliggande område till ”sin” egen kanske man är mer benägen till att vårda det området, speciellt om det ligger i närheten. Bygga vidare, återkomma till en viss plats och både förvalta och skapa seende där de kan utveckla nya relationer till bestämda platser och också till varandra.

Begreppet utomhuspedagogik kan få en att reflektera över om det inte borde finnas något som heter ”inomhuspedagogik” vilket Per Hedberg tar upp i sitt kapitel om att lära in ute. Detta anser jag är utav intresse. För att hantera just något som utomhuspedagogik, kan jag tycka att man också måste skilja på vad som inte är det, man måste ha någonting att jämföra med. (Praktiskt arbete och teoretisk reflektion) Vilken betydelse och funktion har då utomhusmiljön för barns lärande? Här kan barn använda hela kroppen och alla sina sinnen i sitt ständiga lärande. Barn och pedagoger som agerar tillsammans med naturen och inte enbart ute i naturen. Istället för att lärare står som auktoritär ledarroll i klassrummet får barnen här också vara med och leda och styra över sitt lärande (mer utav en demokratisk ledarroll).

Petter Åkeblom talar just om dessa växelverkande lärandeformer och målar tydligt upp och jämför klassrumsaktiviteter med skolträdgårdsverksamhet. I klassrummet så är det just pedagogen som tar kontroll och det är pedagogens planering som gäller och det är också den man ska förhålla sig till, medan ute så får barn mer frihet och det är barnens frågor som står i centrum. Just rollen som pedagog beskriver Åkerblom på så vis att inomhus är pedagogen mer utav en förmedlare medan i utomhusmiljö är pedagogen en medupptäckare! Detta tycker jag är intressant, hur kommer detta sig? Är det lättare att delaktigt med barnen hitta nya perspektiv och erfarenheter utomhus? Att engagera sig i barns världar men samtidigt i andra stunder inta ett mer passivt förhållningssätt? Ska man vara närvarande i leken eller ha en mer övervakande roll? Han beskriver också att man arbetar mer tillsammans ute och oftast individuellt när det gäller klassrumsmiljö. Har det med miljöns utformning att göra? Ett vanligt traditionellt klassrum är oftast uppbyggd med kateder längst fram som tittar ut över skolbänkar och stolar. Med dessa exempel vill jag konstatera att utomhusmiljön öppnar upp för mer stimulans och även stimulerar fler pedagoger till att faktiskt vara just pedagoger! Där de aktiverar sig och utvecklar även sina egna attityder och den inställning man får till lärande beroende på vilken miljö man vistas i. Ofta beskriver vi pedagoger vad vi gör och mer sällan hur. Reflektion över handling och reflektion i handling, att reflektera över det som har skett, av egna erfarenheter kan jag säga att jag själv reflekterar väldigt mycket i handling, i specifikt förskolan kan jag känna att det krävs omedelbara reflektioner över saker och ting man genomför, man måste reflektera på plats. Det som dock kan vara en ”negativ” sida av detta är att man då inte lär sig reflektera över sitt eget handlande utan enbart göra saker av ren vana eller rutin. Detta skapar ju också bra erfarenheter och snabb reflektionsförmåga, men vi måste också tänka på att reflektion över handling skapar både sinnlig förståelse och man lär sig överlag huruvida man kan fortsätta sitt eget lärande.

”Man stressar inte i naturen, utan man kopplar av och kommer till ro och försöker finna naturens rytm.” (Wickman, mfl, 2004, s.52) Att utveckla en känsla av naturen, kunskap om naturen… Att skapa den här naturkänslan är en process, något som måste få ta tid att inandas och såklart gäller det ju också att faktiskt vistas i naturen, inte bara enstaka gånger, utan återkomma och ta in. Modellen på s.68 i Utomhusdidaktik visar en pyramid där man successivt bearbetar sig uppåt: Vara i och njuta av naturen, se och upptäcka naturen, förstå sammanhang, förstå påverkan (människans påverkan av naturen) och sedan till slut påverka och ta ställning. Detta tycker jag sammanfattar bra huruvida vi utvecklar vår kunskap för och om naturen och även våra värderingar kring den. Ser man inte meningen med att vistas i naturen är det heller inte lätt att bjudas in i den.

Lärandet i utemiljö leder till en kunskap som för eleven förenar praktisk och teoretisk erfarenhet genom direkta upplevelser. Att vistas i utomhusmiljö innebär stora upplevelser och glädje. ”Inte bara genom beskrivning” kan vara ett påstående som delvis sammanfattar att integrera med naturen. Det är inte alls samma sak som att uppleva ett vattenfall i verkligheten än att enbart få studera den i olika läromedel, som böcker och film. Kärnan tycker jag vilar på att lärandet är en aktiv och levande process (Wickman, mfl, 2004, s.65) att det handlar om skiftande miljöer och att kunskap handlar om färdigheter och förtrogenhet. Att lära sig att byta ett däck på en cykel går inte enbart genom att läsa instruktioner om det, man måste studera, få pröva på själv. Just det här med självständighet och självinlärning är viktigt för barnens själkänsla, att barn tillåts pröva, utforska själva och att känna att man faktiskt klarar av att genomföra något själv. Att bekräfta barn, då de agerar på plats. ”Vad du kan” istället för ”vad duktig du är”.

Utomhuspedagogik har fått mig att fundera över ”en plats för alla”. Med detta påstående menar jag att utomhusmiljön ska vara tillgänglig för alla människor, även barn och vuxna som har en viss funktionsnedsättning. Det kan te sig väldigt problematiskt att få med ett barn som sitter i rullstol ut i naturen, hur kan man på bästa möjliga sätt involvera dessa barn till att delta i utomhusmiljön? Det jag kan tänka mig här är att motivationen brister vad det gäller det praktiska med förberedelser och tidsmässig plan, men också okunskap hur man ska hantera barn med viss funktionsnedsättning. Oftast tar man in en specialpedagog som resurs för att man själv inte har tiden, kraften eller helt enkelt information för detta. Då låter man denne sköta allt. Att både klä på barnen och att komma iväg till platsen kan ses bökig för vissa pedagoger, men ska det verkligen hindra en? Det kanske tom visar sig att det tar lika mycket tid att få ut material utomhus som det tar att förebereda för inomhusaktivitet? Jag tror det handlar om en bekvämlighetsvana.

En skolgård kan ha många områden menar Patrik Grahn: vad han vill kalla zoner. Beroende på hur man utformar dessa zoner (gårdar) menar han att detta påverkar barns hälsa och välbefinnande. Att det ska finnas platser som både stimulerar till lek och en plats att vara på: lekbaser, anhalter, lugna områden och ett dynamiskt område är några stycken av dessa zoner som Grahn tar upp i sin forskning. Både kroppen och hjärnans utveckling är beroende av stimulans. ”Gården ska leka med barnen.” Detta säger väldigt mycket om just hur en utomhusmiljö bör vara, den ska vara inbjudande, utmana och även stimulera.

Det är inte enbart genom passiv aktivitet (klassrumsaktivitet; om man nu vill dra den markeringen) man kan stimulera barnen. Genom rörelse ökar minnet och även koncentrationsförmågan. Han beskriver också hur barn som vistas mer ute minskar sin sjukfrånvaro, är det då detta som menas med friskhetsfaktor? Och att såsom mobbning kan minska pga. att man leker i större grupper utomhus och alla barnen får chans att bli inkluderade. Jag vill sammanfatta det jag tagit del av på seminarier och kurslitteratur. Utomhuspedagogik, det handlar om att variera konkret och abstrakt tänkande, så att praktik och teori blir ett, i samspel med varandra. Vi lär oss mer om barnens livsvärld då vi går in i den och bemöter den på plats. Och till sist som jag nämnde i början det upplevelsebaserade lärandet.

Utomhusundervisning: ett exempel

Dessa 4 aspekter som jag tagit del av i Anders Szczepanski avhandling Handlingsburen kunskap vill jag reflektera ytterligare över hur man kan arbeta utifrån ett utomhuspedagogiskt perspektiv och vad detta kan innebära och innehålla.

Platsen för lärandet: Hur viktig är egentligen miljön man befinner sig i? Vad öppnar miljön upp för lärandet? Vad kan den skapa för lärandesituationer?

Objektet för lärandet: Vad är det som ska läras om? Vad ska fokus ligga på? Får man lov att hamna ”utanför ramarna”? Barn är nyfikna individer och vill ta del av allt de ser och som rör sig! Hur många har varit med om att man spånar ut lite då och då, man egentligen ska sitta och räkna ut ett matematiktal? Det är där jag som pedagog ska ha goda erfarenheter och kunskaper om hur jag bjuder in barnen till lärandet på ett sätt att barnen ser nytta av det, att de lär sig något av det och att det är roligt!

Sättet att lära: Att ”göra det verkligt” i inomhusmiljö är något jag har haft erfarenheter i förskolans miljö. Men detta är ytterst begränsat, vissa pedagoger har en viss negativ inställning till just detta perspektiv. Ex: ”Idag får bordet lov att vara just en tiger, en koja eller en trampolin! Detta är något jag fått med mig av den inriktningen jag läst, då jag arbetat på förskolor och även genom praktiken, att våga öppna upp portar mellan miljöer. Utomhusmiljön är mer utav en tillåtande miljö, en atmosfär där det är tillåtet att ha fria tyglar Att ”lära in” ute är inte alls sak som att lära sig om olika saker inne, ute kan man ta del av en riktig orm istället för att bläddra i böcker! Som blivande pedagog tycker jag det är viktigt att stimulera lärandet genom att bjuda in barnen till en upplevelse, såväl som inomhus som utomhus. Att också ”gå med” i barnens upplevelser och barnens intentioner.

Det kroppsliga lärandet: Barn lär med hela kroppen! De använder och relaterar med sin kropp till det lärande objekt de ska skapa anknytning om. När barn försöker skapa mening tar de in information och upplevelser med hela kroppen. Genom illustrationer och utövanden lär sig barn uppleva det som ska läras Pedagogen visar en strävan att delta i och möta barns livsvärldar.

Genom leken är allt möjligt! Naturen finns där till ditt förfogande, avnjut den, respektera den och ta del av den!

Europas mest tillgängliga äventyrsbad klart till sommarlovet!

» Himlabadet - ett äventyrsbad som är tillgängligt för ALLA!

(Bilden är tagen från: http://www.foraldrakraft.se/)

- Det är viktigt för hela Sverige att vi har ett äventyrsbad som är tillgängligt för alla, säger Maria Boije, informationsansvarig för

badet.

Varför får just Sundsvall Europas mest tillgängliga bad?

- Från 2010 ska alla offentliga byggnader vara tillgängliga enligt de nya reglerna. När det nya badet skulle byggas ville kommunen satsa fullt ut och göra alla attraktioner tillgängliga, säger Maria Boije.

Vilken betydelse får det här som turistmål?
- Det är viktigt för Sundsvall, men också för Sverige, att vi har ett äventyrsbad som är tillgängligt för alla. För personer med en funktionsnedsättning kommer detta att vara det nyaste och mest moderna och tillgängliga alternativet. Vi hoppas på att få besökare som normalt inte har möjlighet att besöka ett äventyrsbad.

Hur många besökare räknar det nya badet med?
- Vi räknar att få 400 000 personer på ett år. Här finns något för alla. Himlabadet erbjuder allt från äventyrsbad, vanlig motionssimbassäng, relaxavdelning, ett stort utebad med fyra pooler liksom en multibassäng med höj- och sänkbar botten för rehabilitering, vattenträning och babyssim, säger Maria Boije.

(Bilden är tagen från: http://www.foraldrakraft.se/)

Tillgänglighet handlar om så väl mycket mer än att rigga upp ramper? Beroende på vald synsätt vi har på individer som idag utmärker sig från själv normen och vad som anses som standard och normalt styrts idag av härskande ideologier. Redan under upplysningstiden fanns i botten en optimistisk framtidstro, som präglades av en människo - och samhällssyn med tro på det förnuftiga samtalet mellan likvärdiga människor. Jane Brodin tar upp detta att samhället har också och har alltid behov av "socialiserande institutioner" som skolar in människorna i gällande normer och värderingar. Den osäkerhet som finns idag kring vilken kunskapssyn och tankemönster som råder och ska råda, vi är inte medvetna om dessa förrän den börjar synas på ytan. När vi talar om normalitet och avvikelse, kan jag ta upp några motsatser som är värda att tänka igenom: 

Önskad - Oönskad
Oumbärlig, Umbärlig
Värdefull -Mindre värd

Functionalist approach - Det extrema funktionalistiska synsättet menar att alla händelser och strukturer i samhället är funktionella. Annars skulle de inte existera!

Interpretivist paradigm - Detta paradigm har likheter med det funktionalistiska, men bryr sig mer om att förstå vardagsvärldens betydelse för den sociala processen.

Radical structualist paradigm - menar som "radical humanist" att förändring måste ske, men riktar in sig på förändringar inom materialla strukturer och större kategorier av medborgare som tex. ras och socialgrupp.

Svar från läsare:

Men texten ger inga svar på de frågor jag som läsare naturligtvis har: Vad är skillnaden mot ett annat äventyrsbad? På vilka sätt har man anpassat miljön för att göra badet tillgängligt? Efter att ha kommit en bit ner i texten läser jag att företaget Frösunda på smygpremiären den 7 juni bjuder in personer som har en FYSISK funktionsnedsättning att förhandsprova alla attraktioner. Än en gång verkar det vara så att man automatiskt sätter likhetstecken mellan funktionsnedsättning och fysisk funktionsnedsättning - mycket vanligt! I texten bör det i så fall inte stå att badet är tillgängligt för ALLA, utan att det är tillgängligt för även för personer med fysiska funktionsnedsättningar. Men det finns ju också andra sorters funktionsnedsättningar, t ex neuropsykiatriska. Som mamma till en pojke med autism upplever jag att dessa oftast glöms bort när man talar tillgänglighet. Det går att tänka till så att även personer med t ex autism får lättare att besöka äventyrsbad. Men då handlar tillgänglighet inte om t ex rullstolsramper utan om helt andra saker, som att erbjuda lugnare miljöer vid vissa tidpunkter, t ex genom att begränsa antalet besökare eller dra ner på ljudvolym i högtalare. Fantastiskt roligt om Himlabadet kan ta emot alla med fysiska funktionsnedsättningar. Men uifrån texten är det alltså oklart (och kanske inte så sannolikt?) att Himlabadet är SÅ himla bra att man även tagit hänsyn till andra funktionsnedsättningar än fysiska.

Detta vill jag lyfta fram i och med att jag håller med fullständigt! Påståenden om saker och ting som verkar så himla bra, som i just detta fallet, ett äventyrsbad som är tillgängligt för alla. De målar upp en fantasivärld som egentligen inte finns där, jag kan själv tycka att de inte riktigt har reflekterat över begreppen och egentligen sett till alla områden. Jag kan hålla med föräldern här att de har inte riktigt svarat på HUR dessa funktionshindrade barn ska få ta plats! Barn och ungdomar med en funktionsnedsättning eller handikapp vill bli ikluderade och behndlas lika, precis som alla andra barn, ingen vill bli särbehandlad pga att du är den du är, det vill inte ens du!

Vi bedömer barn efter tidens måttstock, för hur ett barn ska se ut och hur ett barn ska vara, hur det ska uppföra sig . En plats för alla ska vara en plats där det finns bra förutsättningar för alla och där personal har stor och bred kompetens att de kan förbereda för att en plats för alla, ska vara just en plats för alla. Detta skriver jag pga av min kommande roll som pedagog och också människokännare...men att även i andra sammanhang är det oerhört viktigt att diskutera och fundera över sådant här, inte bara lärare och pedagoger, utan överallt! För att det också ska vara en plats för alla, så måste vi sluta tala om normalitet och avvikelser som något negativt och lyfta fram olikheter som något värdefullt och positivt!

En flexibel plats där barn och vuxna kan mötas, kan bli verklighet, men då gäller det också att engagera sig i stora utmaningar av etablerade synsätt!

Fritidshemmet som uppdrag

En arena för lärande

Vad har man egentligen för sorts lärandefokus på fritidshemmet och hur skiljer det sig från förskolan? Både Lpfö 98 och Lpo 94 vilar på en demokratisk grund med demokratiska värderingar. (Utbildningsdepartementet, 2006) Förskolans läroplan lägger grunden för det livslånga lärandet där omsorg, fostran och lärande bildar en helhet. (Utbildningsdepartementet, 2006). Fritidshemmet står till grund för en mer fri verksamhet i form av fria aktiviteter och fri lek jämfört med skolan. Men också bygger den på de pedagogiska traditioner och den syn på barns utveckling och lärande som skolbarnomsorgen utgår ifrån och som även genomsyrar läroplanen (Lpo 94) (Skolverket, 2007) Fritidshemmet skall tillämpa den nya läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet (Lpo 94, omarbetad 1998). Fritidshemmet har vuxit fram utifrån politiska skäl, vare sig de var familje, sociala eller av utbildningsskäl. (Haglund, 2009) Fritidshemmets utveckling har således gått från att komplettera hemmet till att idag komplettera skolan. Mötet mellan fritidshem, skola och förskola skall berika barnet och skapa bästa möjliga förutsättningar för barns och ungdomars utveckling och lärande (Utbildningsdepartementet, 2006) Eftersom det är en frivillig verksamhet kan läroplanen inte gälla fullt ut skriver Inge Johansson (2000). Barnomsorg och skolans kommitté hade som uppdrag att ge förskolan, skolan och fritidshemmen ett gemensamt måldokument i läroplanen.(Johansson, 2000, s.17) Den officiella diskursen har under senare år varit att fritidshemmen ska ha ett innehåll som skiljer sig från, men också kompletterar skolans verksamhet. Barns utveckling under deras fritid skall begynnas, vilket jag tycker fritidsverksamheten riktar sig mot som strävande mål. Fritidspedagogisk verksamhet brukar motiveras genom att framhålla behovet av att skapa förutsättningar för ett innehållsrikt och utvecklande innehåll i olika fritidsaktiviteter. (Karlsson Vestman, 2000, s.9)

Under kursens gång medräknades att besöka ett fritidshem, jag och en kurskamrat besökte Hagaskolan. Carina som är utbildad fritidspedagog har hand om barn som går i andra och tredje klass. Barnen hade här vanlig skoldag fram till klockan ett, därefter övergick de till fritids. Barn har bra koll på vad som är ”syssla” eller skola och vad som är lektid. Hur skiljer vi då fritid åt? Barnen vet och kopplar mycket väl skolan som något obligatoriskt, medan de aktiviteter de väljer att göra på fritiden är den fria tiden där de själva kan bestämma vad som är meningsfull för dem. Ser barnen det som fritid att vara på fritidshemmet? Haglund (2009) diskuterar fritidshemmet som diskurs och menar att fritidshemmet kan betraktas som överbliven tid, dit barnen går då skoldagen är slut. Skolan har starkare styrmedel, en fullt ut gällande läroplan. (Johansson, 2000, s.56) Man kan säga att fritidshemmet kommer på sista plats statusmässigt eftersom det omfattar färre barn och då blir ”minst obligatoriskt”, förskoleklassen omfattar i praktiken alla barn fastän den inte är obligatorisk. Fritidshemmen har på så vis kommit att hamna i en underordnad position gentemot förskolan och skolan. Men han konstaterar också att fritidshem ingår som en del av svenska barnomsorgen och att fritidshem därför också kan betraktas som en inrättning för omsorg av skolbarn, där barnen kan få tillsyn och trygghet. Är det dessa aktiviteter som är mer skolinriktade som Haglund (2009) diskuterar? Eller är det aktiviteter som grundar sig på ett annat innehåll än det som barnet möter på fritidshemmen? Förenas omsorg och pedagogik som stödjer barnets fysiska, intellektuella, sociala och emotionella utveckling? (Skolverket, 2007) Pedagogens kompetens är viktigt för att en god kvalitet ska uppstå. (Skolverket, 2007) En god kvalitet i fritidsverksamheten ska också spegla rymliga ytor, både av lokaler och utemiljöer där barnen ska kunna stimuleras och ta plats. Det jag la märkte då vi besökte det här fritidshemmet var att barnen inte var ute så länge. Jag har själv erfarenheter mest från förskolan då man oftast vistas utomhus i flera timmar, men här var man bara ute kanske en halvtimme per gång. Borde detta räcka? Kvalitet för mig innebär att man i vid mening utvecklar såväl sin egen roll som barnens. Allting man gör som syftar till att försöka skapa en bättre verksamhet där barn och vuxna kan mötas, anser jag vara utav god kvalitet. Kvalitet som aspekt innefattar många delar och bitar som man behöver pussla ihop. Frågor som rör sig den fysiska miljön, rutiner, barngruppens och personalstyrkan storlek och klimatet mellan barn och pedagoger. Även hur vardagen är strukturerad, aktiviteter och innehåll är viktiga byggstenar enligt mig. Barnets behov och intressen ska hela tiden stå i centrum.

De har en blandad verksamhet med mer tyngd på skapande verksamhet på det här fritidshemmet. Carina är också ansvarig för nätverket för alla fritidshem i Linnéstaden och arbetar mycket med trygghet och omsorg utifrån Göteborgs stad prioriterade mål "att mobbning ska minskas". Vi fick möjlighet att vara med på en utav barnens lektioner. Livskunskap var det då som stod på schemat! SET – (Social och Emotionell Träning). Dagens tema: sänkningar. Vad är en sänkning och kan ni ge exempel på en sänkning? Varför sänker man andra människor? var frågor som bl.a. diskuterades. Barnen jobbade med pjäser om sänkningar. Barnen får en viss utdelad tid på sig att prata ihop sig och komma på en pjäs (ca.15 min). Barnen spelade sedan upp sina pjäser där de på något vis visar människor i kränkande sammanhang. Efter detta får publiken tolka situationen och "byta ut" en person i pjäsen och ta dennes plats och "ändra" på situationen. Vad lär sig barn av detta? Vad ska detta vara bra för? Att leva sig in i en annan roll och ta en annans människas perspektiv är något man bearbetar hela livet till att utveckla och förstå. Att "spela" teater kan göra att man lättare kan känna med en annan människa. ”Skolan skall främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse.” (Utbildningsdepartementet, 1998) Det blir en form av verklighetstroget perspektiv där man själv tar på sig och lever sig in i rollen som om man själv vore utsatt. Sådan form av övning kan leda till goda relationsbildningar, där både barn och vuxna lättare kan samarbeta och förstå varandra. Det handlar om utvecklandet av förmågan att förstå hur en annan människa känner och tänker, att ta någon annans perspektiv. (Ihrskog, 2006, s.35)

Under kursens gång då vi besökte fritidshemmet såg jag tydliga demokratiska arbetsformer. Varje vecka medverkar både pedagoger och barn i ett s.k. fritidsmöte. Barnen får här delta och diskutera och involvera sig i fritidshemmet. Om det är något de vill ändra på, något de vill starta (projekt; cirkus) som kom på tal, så kan de ta upp det på det här mötet. Barnen får ta väldigt mycket beslut och ansvar själva. Demokratiska arbetsformer var något som förekom ganska ofta på fritidshemmet. Barns egen syn på fritidsverksamheten är viktigt. Att barnen har stort inflytande över både sina egna aktiviteter och verksamhetens utformning i stort. (Skolverket, 2007). Barnen fick här delta, diskutera och involvera sig i fritidshemmet. Var det något de tyckte de ville ändra eller förbättra togs detta upp här. Barnen får själva ta mycket ansvar och beslut, något som jag kan tycka ter sig mer i fritidsverksamheten än på förskolan. Barns delaktighet och inflytande är utav helt andra arbetsformer på fritidshem än förskolan. Fritidshemmets uppdrag står mycket för att ge stöd till att utveckla en kritisk förmåga, det är precis det pedagogerna vill att barnen ska lära sig, barn ska ifrågasätta. Barnen ska få möjlighet att utveckla förståelse för vad demokrati innebär, genom att på olika vis få uttrycka tankar och åsikter och kunna påverka fritidshemmets innehåll. (Skolverket, 2007) ”…främja elevernas utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar.” (Utbildningsdepartementet, 1998)  Det är precis vad dessa barn fick göra på det här fritidshemmet. Bara en sådan sak att diskutera huruvida vi ska lösa alla dessa legobyggen, när är det dags att riva ner så andra barn får chansen att leka eller skapa rum för andra aktiviteter? Eller hur ska vi möblera? Barnen får här ta ställning och alla barn får komma till tals och uttrycka sig som individ. Det är viktigt att pedagogerna arbetar aktivt för barns rätt till att ta ansvar och delaktighet i verksamheten. (Skolverket, 2007)

Enligt skollagen skall fritidshemmet erbjuda barn en meningsfull fritid. (Utbildningsdepartementet, 2006) Förutsättningar för att barnen ska uppleva fritiden som meningsfull är att verksamheten är trygg, rolig och stimulerande där lek och skapande får stort utrymme. (Haglund, 2009, s.29) Haglund påpekar i sin avhandling om att det inte ges någon närmare definition om vad fritid är och att meningsfull fritid inte heller problematiseras ytterligare. Jag kan mycket väl hålla med om detta. Vad räknas egentligen som meningsfull fritid? Handlar det egentligen ”bara” om att bygga med lego? Och bakar vi enbart för att det är gott och roligt? Hur arbetar fritidspedagogen med detta? Då vi kan spinna vidare på idén med bakning, kan man rent medvetet baka in matematiken som lärande på ett lustfyllt sätt. Detta var något jag diskuterade med Carina som arbetar på Hagaskolan. Att ha det där pedagogiska medvetandet är ytterst viktiga egenskaper hos fritidspedagogerna. Vi får inte glömma rollen som pedagog och att den är att utmana och stimulera!

Vad betyder fritidshemmet för barnet? Är en viktig fråga att ställa. För många barn kan fritidshemmet vara en plats att gå till då föräldrar arbetar, där man kan göra sina läxor, leka med de andra barnen och göra roliga aktiviteter med pedagogerna, det finns alltid något nytt och spännande! Själv har jag enbart egna erfarenheter av att ha gått på fritids, jag har inte stigit in där som pedagog. Därför tycker jag att det här besöket på fritidshemmet var mycket lärorikt, man såg verksamheten på ett helt annat sätt än vad man gjorde då man själv befann sig där som barn. Hur använder sig barn av fritids som arena? Det kanske handlar om en fri tid efter eller från skolan, en flykt från hemmet. Fritidhemmet är också en plats för barnen att skapa goda kamratrelationer, men kan också begränsa. Barnen som intervjuades och följdes i Maud Ihrskogs avhandling kompisar och kamrater (2006) berättar att de hade kamrater som de egentligen ville vara tillsammans med. Men eftersom de kamraterna inte gick på fritidshemmet kunde man inte vara tillsammans med dem på eftermiddagen, utan fick vänta tills man kom hem.

Men fritidshem öppnar även andra världar och man skapar nya relationer. Barnen i avhandlingen menar också att de får sina behov tillfredsställda i form av aktiviteter och omsorg av pedagogen. Oftast får man uppfattningen att lärarna enbart är experter på att läsa, räkna och skriva och att lärarna ser fritidspedagogerna som enbart experter på omsorg. Men här framkommer också en skillnad i vad pedagogik verkligen innebär. (Johansson, 2000, s.79) Fritidspedagogen skapar en god relation till barnen och fungerar som en förebild. Barnet ser på sig själv i relation till de individer det möter och de grupper det ingår i. Det blir oerhört viktigt som individ att se hur man passar in tillsammans med andra individer, i syfte att känna tillhörighet, att vara omtyckt och att känna sig behövd. (Ihrskog, 2006, s.29) Barn som går på fritids har mycket goda möjligheter att skapa varaktiga relationer med både barn och fritidspedagoger. I skolan handlar det mer om kunskap som inlärning medan på fritidshemmet handlar det mer om lärande i form av sociala konstruktioner, att verksamheten ska ledas och byggas tillsammans med barnen. Lärarna betonar barnens motivation och intresse för kunskap och lärande medan fritidspedagogerna står mer för att betona den sociala identitetsutvecklingen. Fritidspedagogisk verksamhet syftar till att ge barn möjlighet att delta i sammanhang som skapar mening här och nu, samt att ge goda erfarenheter att bygga vidare på. (Seminarium, 2010-01-19)

REFERENSLISTA*

Haglund, Björn(2009) Fritid som diskurs och innehåll: En problematisering av verksamheten vid 'after-school programs' och fritidshem. Ur Pedagogisk forskning i Sverige, 2009: 1.

Ihrskog, Maud.(2006) Kompisar och kamrater. Barns och ungas villkor för relationsskapande i vardagen. Växjö: Växjö universitet

Johansson, Inge & Torstenson-Ed, Tullie (2000) Fritidshemmet i forskning och förändring – En kunskapsöversikt. Stockholm: Liber

Karlsson Vestman, Ove (2000) Perspektiv på fritidspedagogik – en granskning av verksamhetens filosofiska begrepp och ideologier.

Lalander, Philip & Johansson, Thomas. ( 2007) Ungdomsgrupper i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur. 

Skolverket.(2007) Allmänna råd med kommentarer för kvalitet I fritidshem.

Utbildningsdepartementet (2006) Lpfö 98. Läroplan för förskolan. Stockholm: Fritzes

Utbildningsdepartementet.(1998) Läroplan för obligatoriska skolan, förskoleklassen och fritidshemmet. Stockholm: Fritzes

Matdokumentation
Vid matplatsen finns oftast ett schema hur bra barnen har ätit, detta för att föräldrar ska kunna se hur bra ens barn har ätit. Jag ifrågasätter detta system lite. Är syftet endast för att föräldrarna ska kunna kontrollera hur bra ens barn äter? På denna fråga fick jag svaret: "Ja." Vadå ja? tänkte jag.

Att ha detta synligt vid matplatsen måste ju göra att barnen reflekterar över det. Jag tror inget barn har gått miste om att pedagoger fyller i en lista. Frågan är om barnen vet varför. Jag skulle här passa på att involvera barnen. I och med att barnen är så "unga" (1-3 år) har de inte arbetat så mycket med den skriftspråkliga utvecklingen. Bjud in barnen redan i tidig ålder säger jag! Barn är kompetenta individer som lär och utforskar miljön hela tiden. Att göra detta till en meningsfull pedagogisk dokumentation så man bjuder in barnet i det hela. Varför inte låta barnet själv få resonera och vara delaktiga? "Har du ätit bra idag, Hanna?" Gör en ruta för barnen och en för pedagoger. Låt barnen själva reflektera och tänka till om sitt eget lärande. I den andra rutan kan pedagoger själv kryssa i hur dem ser på situationen, om barnen ätit bra eller inte!

Matlista

Står enbart i text, vart är bilderna?
Barn som inte kan läsa, hur ska de känna igen detta? Sådana måltider som frukost och mellanmål som är väldigt rutinmässiga, kan man hur lätt som helst dokumentera med bilder. Hur svårt är det att ta kort på en macka eller lite gröt? Är det barns lärande vi ska fokusera på eller vad som underlättas för pedagoger?

Också en typisk form av dokumentation. Namn placerade i form av lista.
Känner barnen igen sitt eget namn? De har inte arbetat med skriftspråket så mycket, man märker att barnen saknar dessa erfarenheter. Men visst känner de igen sina namn, enstaka bokstäver osv. Men hur kan vi utmana barnen ytterligare? Att sätta upp en bild och barnens namn är något som är ganska vanligt, detta gör att de yngsta barnen även här kan koppla sitt ansikte till skritftform. Barnen memorerar och lär sig vart dem ska sitta i huvudet. Ibland får man påminna dem. Vad har dem då för nytta av dessa placeringar om de inte kan läsa eller känner igen sitt namn? Jag vet inte hur jag ställer mig till det här riktigt.

Ped: "Vad gjorde ni ute på gården?" (medveten fråga)
Pedagog frågar inte barnet var det roligt att gunga, trots att hon visste att barnen hade gjort detta. Här är det barnens erfarenheter som är i fokus. Pedagogen ställer inte en ledande fråga där utan har en medveten frågeställning. Vi måltider ska det finnas plats och utrymme för barnen att reflektera och samtala.

Pedagog frågar Lena vad det är och pekar på riset.
Anna i bakgrunden: "ris"
Pedagogen frågar Lena igen.
Lena: "Pasta"
Ped: "Ah, det ser faktiskt ut som pasta" "Är det pasta?"
Lena: "ah"
Ped: "Det är ju ris idag med

köttgryta idag"
Lena: "Köttgryta..."

Ped: "Ellen ät med skeden"
Att barn använder sig av olika tekniker vid matbordet borde vara en tillåtande atmosfär. Barn tränar hela tiden på den finmotoriska delen. Att som pedagog kanske istället vid detta tillfälle kunde sagt: "försök äta med skeden" Det kan lätt blir så att man trampar barnen på fingrarna. Barnet kanske inte utvecklat sin mototiska förmåga riktigt än och behöver därför stimuleras, att man då istället utmanar och intresserar barnet för att själva försöka till sig nya metoder är rent utsagt viktigt. Pedagogen uttrycker sig på följande vis att barnet ser det som ett kommando. Du ska äta med sked är något barnen är mycket medvetna om på förskolan och också att det är detta pedgoger oftast uttrycker...

Som blivande pedagog tycker jag det är viktigt att reflektera över alla omsorgssituationer även såsom måltider. Varför äter vi tillsammans? Vad finns det för mål vi vill uppnå vi matbordet?

Att känna andra är kunskap;
att känna sig själv är verklig visdom.
Att behärska andra är styrka;
att behärska sig själv är verklig makt.

I hate you, you fucking fuck!

Orkar inte med dig snart, du är så nedrans jobbig med alla dina fel. Asså synd att du inte fattar...du är ju helt dum i skallen, rubbad med andra ord. Ja precis tycker inte om dig alls ditt @=9(?¤! morr på dig, skulle vilja sparka sönder dig. Men tyvärr så kan jag inte det, dels för att de skulle göra ont på mig.. å dels för att jag behöver dig så himla mycket. Egentligen betyder du rätt mycket för mig, du har ju alla mina minnen delade med mig. Älskar dig min jävla cpdata. <3

Din DEMOKRATI är Grekisk
Dina SIFFROR är Arabiska
Dina BOKSTÄVER är Latinska
Din PIZZA är Italiensk
Din KUNSKAP är från mellanöstern
Din DROTTNING är Tysk
Dina BESTICK är Kinesiska
Din IDEOLOGI är Europeisk
Ditt SKATTESYSTEM är Islamisk
Din HUND är utländskt
Dina BANANER är från Afrika
Din MOPED är Japansk
Din VODKA är Estnisk
Din CHOCKLAD är Colombiansk
Din KEBAB är Turkisk
Din SKJORTA är Från Hawaii
Din FREESTYLE är Koreansk
Din PARFYM är Fransk
Din MOBIL är Finsk
Din ÖL är Dansk
Dina SEMESTRAR tillbringar Du i Spanien, Grekland eller Thailand

Och DU klandrar din granne för att han/hon är utländsk!?