Blogg, Sandy - Everybody got a reason to live!

Rest in peace

An angel has gone her way up the stairs to heaven.

She's home now.

Något som slog mig hårt i natt (inte Jacobs snarkande) !!!Men låten jag lyssnade på för att komma bort från ljudvågorna som dundrade i hela rummet. En makedonsk låt - Biser Balkanski. När jag lyssnar på den kommer jag alltid att tänka på ett videoband vi har hemma från barndomen. Bandet är inspelat när vi var i Makedonien (jag var 1 år) och sov, men ändå... Släkten är samlad hemma hos mormors pappa och mamma (Dedo Nace - Baba Cana) och livet leker. Livet leker så hårt att de sätter på biser balkanski på högsta volym och börjar dansa kolo (makedonsk folkdans i ring) vissa är fulla, andra är bara glada. Det skär i hjärtat när jag ser denna video, för jag vet att den tiden är förbi. Jag var på bröllop i Makedonien, mammas kusin gifte sig och jag bad om att önska just denna låt för jag tänkte det som en fin gest, en tillbakablick på den underbara stunden. Kusinen som skulle gifta sig var liten när bandet spelades in och mamma var inte närvarande på bröllopet, därför tänkte jag att detta skulle passa skitbra. En hälsning från Sverige. Men det blev inte som jag hade tänkt mig. Kollar man igenom bröllopsbandet ser man tydligt att den tiden är förbi... Inget kan någonsin bli på samma sätt, släkten har inte samma släktdrag längre. Jag trodde detta skulle skapa en viss stämning, ta upp glada minnen, istället möttes jag av ett folkhav som blev apatiska och inte lika uppåt som på det här bandet. Vad har hänt?

Jag såg filmen hitta Nemo idag och tanken slog mig att man vet aldrig när saker och ting kommer att hända, förändra ens liv för alltid. Så ta vara på tiden ni har tillsammans.

Det är förvirrande att leva i nuet men att vara fast i det förflutna. Detta har fått mig att inse att jag måste släppa det förflutna, jag måste släppa det som har varit. Det kommer absolut bli det svåraste jag någonsin behövt göra, vet inte ens om jag är stark nog att klippa bandet än. Jag måste vakna upp från min drömvärld och inse att världen har blivit grå, den är inte röd längre!

Måste börja med att säga att den här sidan är skitbra!

Att jag inte hittade den tidigare?

Här kan man dela med sig av sina uppfattningar, erfarenheter och upplevelser från andra studenter, vilket är skitbra då man söker stöd från varandra när ingen annan finns till eller inte förstår.

Dessutom behöver vi studenter (även andra)  skriva av sig... Bearbeta sina texter, den litteratur man läser och bygga på till tentan eller annat roligt (?) haha.

Jag kan känna att som student känner man oerhört stora krav hänga över axlarna, spänningar i nacke och axlar som inte går över! Därför känns det viktigt ialla fall för mig, att man kan få stöd från andra studenter som tycker till och trycker på olika punkter. (Kanske lossa mina spänningar?)

Vill också säga att jag tycker det är oerhört stark av er alla där ute att plugga vidare!

Vi ska ha en eloge för detta tycker jag!

Så ger er själva någon riktigt mysig belöning ikväll för det är ni alla värda!

Jag har nu i 3 dagar påbörjat min andra VFU-period och befinner mig på Universeum för andra gången. Detta är då väldigt bra då vi har påbörjat delkurs 2 som heter hållbar utveckling, vilket finns mycket av på Universeum. Jag hade väldigt bra inställning eftersom jag varit här förr men den totalkraschade då jag blev mer eller mindre påhoppad och uthängd (enligt mitt perspektiv).Jag är väldigt sårbar just nu och mår inte alls bra, hur ska man förklara detta till resten av världen om de varken är intresserade av att lära känna en eller helt enkelt inte bryr sig? Det känns liksom ingen mening med att meddela hur det ligger till, eftersom det är onödigt då de inte är mottagliga. Men då jag brister, måste inte personer runt omkring veta vad som försigår? Kan tänka mig det, eftersom från deras perspektiv kan uppfatta mig som väldigt rörig, nonchalant och okoncentrerad, ja visst, det förstår jag. Men förstår de verkligen? Nej, inte enligt mig.

Som VFU-student så har vi (så som jag uppfattade min handledare) fria tyglar, men ska ändå vara aktiva och ta ansvar, detta för att vi ska på lätt sätt få så mycket kött på benen till hemtentan. Jag försöker vara aktiv och vara med överallt, men då man inte är påläst inom det ämnet efter temat man har hamnat i och inte fått chansen att förbereda sig på detta, såsom gymnasieguiderna haft (ca. ett halvår tror jag att det var) medan jag har haft 2 dagar på mig att snappa upp all fakta och sedan slängas ut som guide. Visst, detta är ingenting jag har problem med egentligen, förutom just idag! På morgonen när jag kom dit, jag var lite sen kan jag påpeka...så började vi med att diskutera vad för sorts tema man skulle kunna ha till just denna grupp vi skulle guida. Jag fick ha hand om en specifik station, vilket betyder att jag inte behöver gå runt hela området... Men sisådär en halvtimme innan gästerna skulle anlända, ska jag gå upp och hämta papper för att läsa igenom faktan grundligt en sista gång, men blir tillkallad av den ansvarige för avdelning, "hon ville prata lite". Ja visst tänkte jag och undrade förvånat vad detta kunde handla om. Hon börjar med att fråga vad jag tog vägen igår? (Jag gick runt 15.00, då jag trodde allt var slut för dagen och kunde med gott samvete gå hem för att jag inte riktigt mådde så bra.) Hon förklarade att jag till nästa gång skulle säga till om jag mådde dåligt och behövde åka hem, jag ursäktade mig och trodde att detta var slut på dialogen. Men hon fortsatte.... Hon började nu fråga varför jag kom för sent igår? Hon ville ha en förklaring... Så jag förklarade ärligt, men fick ett motsträvigt svar tillbaka: "Kom inte här med dina bortförklaringar, detta låter bara som bortförklaringar för mig". Ja visst, jag förstår mycket väl att du kanske tar det som bortförklaringar, men det var detta som hände då jag var sen, kan ju inte stå och ljuga! Sedan börjar hon mer eller mindre "hacka" på mig och ber mig att föregå med ett gott exempel och vara en förebild för gymnasieguiderna. Jag förstår verkligen att jag kan ha framstått som oproffesionell, det förstår jag, alla uppfattas ju olika. Men när hon nu ville ha en förklaring och sedan blev sur förstår jag inte, jag vet att det här med bussen-tjaffset är sliten fras, men det är ju ännu värre att stå och hitta på en ursäkt som faktiskt inte är sann, det är ju ännu mindre trovärdigt! Men sedan börjar hon hacka på mig ännu mer och mer eller mindre kränkte mig, som sagt jag fick nästan fram gråten i halsen och det skäms jag absolut inte för! Men jag visade inte detta, då jag redan kände mig uthängd tillräckligt. Jag passa då på att i förväg meddela henne om att jag inte kan delta på fredag eftersom jag ska vara hemma, för att jag ska på begravning. Och detta var droppen! Hon gör ifrån sig ett sjukt nonchalerande läte och avslutar diskussionen! Ja, nu då det bara var 15 min kvar tills jag ska stå på en station och guida och vara trevligt är humöret och mina känslor åt alla håll och kanter, men jag tog mig till samman och klarade det ganska väl. Jag är väldigt pedagogisk av mig och det vet jag! Det är hemskt och känna sig nedvärderad och inte pålitlig. Jag kan inte förstå vad jag signalerar ut för signalera, men kände redan från första dagen att det inte riktigt stämnde mellan oss och hon inte reagerade då jag poängterade saker om naturen som jag ville ha respons på. Jag hade nämligen hört att "kycklingsnoken" som den heter, att indianerana tycktes äta just denna snok och tyckte att den smakade som kyckling, men hon bara vred på huvudet och var nonchalant, man märker när folk är otrevliga mot en, jag litar alltid på mina känslor, en känsla är aldrig fel...så resonerar jag. Så till helgen ska jag läsa på som fan på den här avdelningen och visa vart skåpet ska stå!

Vi kan känna hur vädret förändras och att vintern är på väg.
Den velar fram och tillbaka mellan regn, storm och minusgrader, såsom mitt humör håller på.
Ena dagen kan jag vara glad, andra dagen vill jag bara gråta eller skrika.
Man känner att kroppen segas ner. På slutet av året känner man att det blir mörkt, det är mörkt när man vaknar och mörkt när man ska gå hem, på dagen är det grått på himlen och solen ser man inte röken av. Kan man bli mer deppig av att gå ut?

 Nä, för på vägen hem ska man blir ännu mer irriterad så att man inte kan sitta hemma i lugn och ro och koncentera sig på det man ska göra. Redan i oktober släpas det ut julsaker i affärerna. I Oktober?! Vad händer här egenligen?
Julen är den värsta tiden på året jag vet, jag har inte julkänsla kvar längre.
Man hinner inte sakna julen förens den dyker upp utan förvarningar igen. Snön har inte ens hunnit ikapp...
Julen har blivit en stresshelg. Jag vägrar gå i stan några veckor innan jul, det är helt kaotiskt.
Jag blir sjukt förbannad på folk som stressar upp sig för en helg som ska handla om att spendera sin tid med familjen, enligt mig, enligt andra kanske det har med julkappar (materiella ting) eller religion att göra...
För mig ska julen vara något postivit, men det är det inte längre. Och jag menar inte att det är tack vare att stressen ökar, men den bidrar och irriterar. Jag kan faktiskt ge ett exempel på varför jag blir så irriterad.

Förra året var jag faktiskt mitt inne i Nordstan (Göteborg) och jag har aldrig sett något liknanade. Jag var inne på H&M och skulle köpa en tjock tröja. Där står det två kvinnor och drar i samma klädesplagg! (Det fann ens kvar i hela butiken)
"Min dotter har tjatat hål i huvudet på mig över denna tröjan!"....osv... Jag stannade dock inte för att lyssna på hela processen.

Detta är ofattbart, fattar inte ens hur det kan bli så här och jag gapskrattade då jag såg det, men sedan när jag fått smälta det blev jag irriterad. Allt om julen har blivit så jävla materiell! Vi ska hela tiden ha saker, ha, ha, ha, jag vill, jag vill, jag vill haaaaaaaaa! Handlar det om att desperat sälja julen? Visst, jag kan erkänna att vi är materiella människor även jag i slutändan, men bara för att samhället har gjort och sådana, och vilka är samhället? jo det är vi! Det är vi som har makten egentligen, inte någon jävla konstymnisse som sitter i viktiga konferensmöten och leker viktigt! Det är vi som har låtit oss bli sådana här, men jag försöker ändå tänka till lite extra ibland.

Jag kan tänka mig att tjejer är väldigt materiella på ett annat sätt än vad killar är. Tjejer manas mer till att köpa saker, man hittar hela tiden något nytt så fort man går in i en affär, medan killar köper något riktigt stort och så är det bra sen, tills något annat stort dyker upp, tjejer vill ha mer småsaker såsom smink, kläder, skivor osv... men det blir till en massboll! Poängen med detta är att jag menar att jag nu försöker tänka när jag går in i en affär: "Är detta verkligen nödvändigt? Måste jag ha detta eller vill jag ha det bara för att ha?" Sedan väntar jag någon/några veckor och vill fortfarande ha prylen köper jag den. Det har till och med gått så långt att jag får panikångest när jag går i affärer, jag får bara sådan ångest av att köpa saker... Jag kan innan tänka att jag behöver tex ansiktskräm och ska i väg och köpa detta och gör också detta, och går in i nästa affär där jag hittar en pryl med Hello Kitty på (jag är jättevag för detta) men köper den inte! (?) Mitt beteende har blivit en rubbning i min vardag för att jag känner inte till mitt beteende längre, jag brukade göra så men nu gör jag helt plötsligt så här i stället av någon anledning.

Vad exakt är julkänsla egentligen? Handlar den om traditioner som Kalle Anka till att farfar klär ut sig till jultomte?
Varje individ skapar sin egen julkänsla. Men enligt mig har vi tappat den någonstans på vägen...
I flera års tid har jag bönat och bett om att få spendera julen med min familj, MIN släkt! Detta är något jag värdesätter högst, medan andra redan har skrivit sin långa önskelista...
Julen ska handla om att värna och hjälpa sina medmänniskor, känna glädje över familj och vänner som alltid finns till hands, glömma gammalt groll och tillåta sig själv att slappna av. Istället ser man folk bokstavligen springa maraton i stan. Jag förstår fast ändå inte hur det har kunnat gå så långt...

Idag, 14 November 2008, vet jag inte vart jag ska ta vägen till jul.
Mina föräldrar är skilda, och jag och min syster vi pendlar ständigt fram och tillbaka.
Men ska man skippa det här med varann jul för det? Min mamma har äntligen blivit sams med sin mamma och sin syster, vilket leder till att jag kan träffa dem och mina kusiner.

I år känner jag ett ljus som jag aldrig känt innan, kanske blir detta ändå den perfekta julen trots allt...
Vi alla har ju en vision om hur saker och ting ska vara..
Min perfekta jul.